måndag 26 december 2011

Julafton på Fors Brunn - enda gången på året då alla möts


Nicklas, Johan, Mats och Hans - julafton på Fors Brunn 2011.
 Det är nästan bara en gång om året som vi syskon samlas - travtränare är ständigt ute och far och nu börjar det bli många i släkten.
Hans båda barn - Anna och Petter - går i pappas fotspår och är redan etablerade på kuskfronten och min egen dotter Cecilia tränar ihop med Mats, AF. It´s My Party, som från varande näst intill slaktad, räddades av en av delägarna och har senaste året sprungit in över 90 000 kronor.
Bara Mats son Nicklas sysslar med annat vilket innebär foto bl a från hög höjd, skidinstruktör och olika äventyr ute i världen.
Det där med hästar är verkligen en livsstil varesej det innebär trav som bröderna eller dressyr-inriktning, som Cecilia " Sissi" och jag själv.
För övrigt har jag själv tränat travhäst liksom min dåvarande man Bo.
Många hästmänniskor anses nog lite asociala eftersom det finns minimal tid för social verksamhet typ namnsdagar, födelsedagar och släktträffar, som många andra sysslar med.
Ofta är det hästarna som får styra familjens verksamhet

Anna och sambon Danne Jansson jobbar båda med
trav och satsar på en karriär som tränare och kusk.
Sissi har dock en man, Johan Zetterlund som är datakonsult och tillsammans med honom driver hon, Fors Brunns Konsult AB, ett företag i häst och databranchen.
Även Mats sambo Katarina Hoflin jobbar delvis med annat (lärare) men har stor del i skötseln av hästarna uppe på gården i Nora.

Ingen "julare"
Egentligen är jag själv ingen älskare av jul. Tycker att det är en högtid som mest skapar stress, både pågrund av kostnader och att många ensamma mår psykiskt dåligt under denna extrema familjehögtid.
Tidigare firade familjen jul i många år hos mamma som då ägde Mats gård i Kåfallstorp, men sedan hon dog, har Fors Brunn blivit den naturliga samlingspunkten.
Huset är stort och "salongen" med dubbel takhöjd gör sej extremt bra för julpynt och mycket folk.
Rummet var ursprungligen ännu större och hade en invändig balkong där orkestern satt och spelade när huset tjänade som hälsobrunn.

Viktigare idag
Jag tror att jag uppskatter julaftonen då vi alla samlas, mer idag när jag blivit äldre och bor ensam i en vanlig villa.
Eftersom jag i år bestämt mej för att inte julpynta, kändes det mycket stämningsfullt att komma upp till Sissi som verkligen gjort det läckert i sitt stora pampiga hus.

I förgrunden syns Nicklas och Johan framför den
enorma takkronan designad Bo Sigward.
Bristen på snö gör annars att det inte riktigt känns som julafton. Hela veckan har det varit mellan fem och sju grader varmt  - nu på julafton sjönk dock temperaturen till 0 med blixthalka som följd.

Petter Karlsson också kusk.
 .
Det där med julklappar är ett fenomen. Varje år säjer vi att vi inte ska köpa några julklappar men ändå blir det en ansenlig hög, i år bredvid den stora julbocken i granris, och lite spännande är det trots allt att öppna paketen.
Själv har jag under många år gått in för att göra blomstergrupper med egenplockad mossa och lite större udda krukor. Gillar julrosen, visserligare lite dyrare än hyacinter, men i gengäld står den sej länge och har man tur överlever den sen utomhus i flera år.
Tycker också att dom är så fina ihop med den gröna mossan som håller sej fräsch länge om den bara får lite vatten.

En liten julklappshög, trots att vi säjer att vi inte
 ska köpa några.
Konstaterar varje gång jag är hos Sissi att hennes stora trähus är väldigt charmigt i jämförelse med min lilla 50-talsvilla, men samtidigt är det betydligt mindre jobb med mitt lilla tegelhus i ett plan och också stor skillnad på att underhålla.

Brunnsort
Fors Brunn var en gång brunnsort och det nuvarande bostadshuset var det enda som räddades undan rivning under gengastiden.
Flera stora vackra trähus med fantastisk snickarglädje revs och eldades upp som bränsle i dåtidens bilar. Hembygdsföreningen har gett ut en bok där några av husen finns på bild bl a Socitetshuset och Badhuset. Det fanns också ett stall och, jag tror också en liten handelsbod.
Välsituerade damer som kände sej lite klena och sjukliga kom från bl a huvudstaden för att få vila och rekreation. 
Det finns också en speciell hälsokälla på tomten med mycket järnhaltigt vatten som ansågs mycket välgörande och gästerna fick heta lerinpacknigar i badhuset.
En egen station fanns bara någon kilometer från huset och det var dit gästerna anlände med tåg.                        

Sissi driver en träningsanläggning för häst på Fors Brunn, som för ett antal år sedan fick eget ridhus.

 Just det rummet där vi nu firade jul var en jättestor danssalong där orkestern satt och spelade på balkongen. Vore kul att veta vilka låtar som spelades på den tiden. Jag vet inte säkert men jag antar att dansanta par och singlar kom för att svänga sina lurviga med brunnsgästerna.
Nån dans blev det dock inte på julafton men otroligt god mat och  inte allt för hetsiga diskussioner. 

Bosse tillsammans med Sissis Jack
Russelterrier, Bang.

Kvällen avslutades med inspektion av Sissis föl, en egen e Conasseur och en inackordering efter Sir Oldenburg. Båda ser mycket lovande ut. Ska bli kul att följa dom framöver.

Nicklas Hoflin äventyrare.

Mina salukis fick, innan jag åkte hem, dra några vändor i Sissis ridhus med Annas Frank. Blir alltid lite extra fart när en ny hund är med i gänget men eftersom ridhuset inte har någon dörr framtill gällde det att fånga dom innan dom tröttnade på att springa. Kändes inte som att lösa salukisar hade varit optimalt på julnatten.
Tack Sissi o Johan för en jättetrevlig kväll.
Gott nytt år!                                                                                                                      //ACK


onsdag 7 december 2011

Fyra hundar av samma ras och ändå så olika!


Hisilome´s Frida Kahlo e Int CH Aziz Qadim u SCH Hisilome´s Celicia, 8 år i februari.

Uppfostran eller arv?

Tänk att fyra hundar av samma ras kan vara så olika!
Frida, Vera, Kaki och Andie - hur kunde dom få så olika temperament och sätt att bete sej.
Hur mycket spelar uppfostran under valp- och unghundstiden in för hur en individ formar sej och hur mycket spelar arvet in?


Hisilome´s Frida, Kahlo 2007. Bild Francis Roussel.
Frida först
När jag bestämde mej för att köpa Hisilome´s Frida Kahlo av Mary Ann hade jag aldrig haft saluki tidigare och jag levde i nån slags tro att dom var så känsliga att dom inte tålde att uppfostras särskilt bestämt.
Har efteråt insett att jag hade fel och att dom faktiskt kräver en ganska fast hand.
Trots detta är Frida en fantastiskt lättsam hund - hon lärde sej visserligen en massa divalater på grund av min bristande uppfostran men finner sej idag, som snart åttaåring, i det mesta. Dock lärde hon sej tidigt att "tala" mycket högt när hon ville ha igenom sin vilja. Betedde sej ofta ungefär som barn gör när morsan pratar för länge i telefonen. Hittade på nytt hyss för att få slut på samtalet.
När man byter från en extrem ras till en annan slås man av dom mycket tydliga rasegenskaper som finns.
Salukin är till skillnad från min tidigare ras, mopsen, inte speciellt sällskaplig.
Dom ligger gärna på sin plats även om du själv knallar omkring. Vill gärna ha dej under uppsikt men rantar inte efter så fort du reser dej.
Mina mopsar reste sej nästan alltid samtidigt som jag och gick jag upp på natten så gjorde dom ofta det också. Kunde faktiskt ibland vara rätt enerverande.
Specialroll
När något bra objekt att jaga dyker upp tycker jag att många salukis uppvisar spår av autistiska drag - jag menar att allt annat än bytet är borta. Dom går in i sin specialroll, som dom avlats för en gång i tiden och den som tror att du kan påverka en saluki som siktat ett tänkbart byte är helt fel ute.
Kanske finns det vissa linjer eller enstaka individer som inte så utpräglat har denna egenskap, men Frida hör definitivt inte till denna kategori.
Hon har också visat att hon är en mycket duktig LC-hund.
Hisilome´s Harissa Vera e Int Ch
Chranstal  Qantum u Int CH
Hisilome´s Celine.

Vera
Hund nummer två, Hisilome´s Harissa Vera, är väldigt olik Frida trots att dom har en hel del släktskap, Bl a är mammorna Celicia och Celine helsyskon. Vera är mer som en golden retriver. Hoppar gärna på folk, tigger mat och stjäl även det som finns på bord och bänkar. Hon är mycket mer förig och lyssnar faktiskt in en ganska mycket av det föraren försöker tillföra. Tror att det skulle gå att lära henne en hel del "konster".
Veras passion är mat och bollkastning och hon kommer ihärdigt tillbaka varje gång med bollen så jag ska kunna kasta den på nytt.
 
Duktig kull
Det verkar som om just den här kullen, MaryAnns H-kull, är mycket duktiga allroundhundar, för flera av Veras syskon har blivit Viltspårschampion och också spårat skadeskjutet vilt och då fått många lovord.
Vera är fantastisk att cykla med och hon kan hålla ett jämnt snabbt travtempo i många kilometer.
Ingen av mina hundar är särskilt bra uppfostrade när det gäller att hälsa folk välkomna. Dom fullkomligt kastar sej över besökarna och Vera är en av dom värsta. Helst ska hon pussa dom och lägga framtassarna på deras axlar. Inte alltid uppskattat
Men det är inte alla besökare som drabbas av mina hundars hårdhänta hälsning. Dom gör verkligen skillnad på folk och folk.
En av mina hästvänner tillika afghan-uppfödare, kan kliva in genom dörren och bara med sitt kroppsspråk få hundarna att backa fem meter och lugnt vänta på att få hälsa.
Håller faktiskt på med ett hemligt projekt gällande just detta - vi får se om det lyckas, men kom inte och säg att vinthundar är dumma...

Vera älskar att fightas om trasan eller bollar.

Kaki, älskar att ligga på sitt bord med god utsikt.
Kaki 
Min tredje saluki kommer ur Fridas första kull, efter Amiyat Argente "Zeb". Han liknar ingen annan saluki till temperamentet som jag känner och är den mest behagliga hund man kan tänka sej.
Man kan inte riktigt förstå hur en viss hund kan vara så enkel och okomplicerad när en annan av samma ras har ett helt annat temperament. Redan i valplådan var han enkel att hantera och man såg tydligt hur olika de tre valparna var till temperamentet.
Kanske spelar det in en del att jag från början höll på mycket med denna hund, eftersom jag tidigt bestämde mej för att behålla honom och på så sätt fick honom mer anhängig. 

Fors Brunns Kaki Persimon e Nord UCH Amiyat
Argente u Hisilome´s Frida Kahlo.
Det finns säkert många saker som spelar in men jag tror att han helt enkelt har fått det bästa från pappa Zeb och mamma Frida.
 Kaki är en sån hund som man kan ha med sej vart som helst - han lägger sej snällt och bidar sin tid eller hälsar på folk som finns i rummet. Hans mor är inte sån - hon kollar snabbt av rummen efter katter och andra rörliga föremål, kliver upp i soffor för att få den bästa platsen och blir sen fort otålig när ingenting händer omkring henne. 
Hon skämde ut sej redan son unghund genom att under ett årsmöte vägra att vara instängd i sin nya bur som hon gjorde allt för att riva sönder.
Sen dess har hon sansat sej betydligt och finner sej idag i att både bli instängd i bur och i bilen. Men talar gör hon fortfarande vilket kan vara nog så irriterande ibland. Det är ju inte säkert att alla gillar hennes falsettröst.


Fors Brunns Kaki Persimon har en egen sida på min blogg.
 När jag funderade på att köpa saluki blev jag avrådd av så gott som samtliga av mina uppfödarkollegor. "Du kommer att få hela huset uppätet", sa man bl a.
Jag tycker nog att de mesta av deras farhågor kom på skam. Men visst - hade jag aldrig haft hund tidigare, jobbat heltid, eller varit ointresserad av att motionera hundarna, hade det nog inte blivit så bra. För visst är salukin med sitt alldeles speciella sätt en ganska krävande hund som förutsätter engagemang och viss kunskap om rasens behov.
Andie
Detta fick jag erfara, inte minst när jag fick min senaste saluki, Shirin Roya Adiih, Andie.
Denna hund är helt olik mina andra: Fjärr och undflyende, känslig och på sin vakt, alltid beredd att fly sin väg om något inte passar, men också på nåt sätt förfinad men ändå ursprunglig.
Första vintern kunde hon stanna ute en timme i 10 graders kyla. Stod som en staty på utsiktsplatsen, ett bord i trädgården och spejade ut över nejden. Sedan kom hon in som om ingenting hade hänt, kröp ned på sin plats och somnade.
När vi var ute tog hon inte godis, det har tagit ända tills nu när hon är 18 månader innan hon gärna tar godis ur handen.
Hon drar sällan i kopplet men hoppar i luften när man går ut, precis som en fullblodshäst som krumbuktar på slakt grimskaft på väg ned till start.
När jag släpper henne på kapplöpningsbanan eller i ridhus är det full fart och man hoppas att hon ser väggen i ridhuset för annars skulle hon vara dödens. Men hon svänger alltid i tid och ingen av de andra hundarna kan följa med i hennes snäva svängar och höga fart.  

Andie är e Multi Ch Shiraz California Dreamin' u
 PLCH SELCCH Barakisch Qarib Ayaz. Se hennes sida
Bild Ingunn Sohlberg Ericsson

Jag kan inte sticka under stol med att denna hund har krävt mer av min tid och ett stort mått tålamod och uppfinningsrikedom för att fungera.
Samtidigt är hon en utmaning och jag gillar det. På samma sätt som när jag köpt alla mina hästar, som inte alltid har varit någon enkel match, så ville jag ha just Andie för att hon var min drömhund.
Oavsett om hon kräver mer av min tid, om hon äter på mina fåtöljer, måste matas med extra fin mat och markerar i sängar för att få ligga i fred för dom andra hundarna, så vill jag ha just henne.
Mopsarna
I över 20 år födde jag upp en annan kulturras - mops. Det är stor skillnad mellan dessa raser, jag ska skriva om dom en annan gång.
Helt klart var det en ras som var lättare att ha för gemene man, men inte heller dom passade alla.
Redan i slutet av 60-talet såg jag en saluki som en av fotograferna på tidningen där jag då jobbade, ägde och redan då fanns suget efter denna ras.
Men det dröjde alltså nästan nästan 40 år innan jag köpte en och nu är jag som 65-årig pensionär ägare till fyra underbara varelser.
Just nu, när jag skriver detta har det blivit vinter och snön har vält ned från himlen hela dagen. Ingen av mina hundar vill gå ut utan har lagt sej så nära min braskamin som möjligt i en stor hög. Bara Andie ligger en bit ifrån dom andra.
Många salukiägare har fler än en hund - det vore roligt att höra av fler hur de upplever olikheter och likheter hos sina hundar.
Kan man säja att olika linjer har utpräglat olika temperament eller är det mest mammorna, uppfödarna och sedermera husse och matte som präglar sina hundar.
Skriv gärna här i min blogg eller på E-post info@salukipug.se.
Logga också gärna in (till höger nästan längst ned) och anslut dej till den här webbplatsen.                                                                   //ACK

På språng - Andie ser sej själv i ridhusets stora spegel.
  

 
 



onsdag 30 november 2011

Andie en "Hummerhjelmare" i hundformat


"Andie" Shirin Roya Adiih. Bilden från i går när solen kom fram. 

"En Hummerhjelmare" i hundformat! Så vill jag beskriva min svarta prinsessa "Andie", Shirin Roya Adiih.
Fast baron Sten Hummerhjelms hästar var sällan svarta utan oftast fuxfärgade med bred bläs och vita strumpor upp till knäna.
Dessa hästar gjorde Sverige berömt och Gaspari-sonen Piaff såldes till Tyskland och var med och myntade uttrycket "Schwedengang".

Eva Tenne - Andies duktiga handler.

Samma temperament
Men när jag jämför Andie med dessa hästar är det deras speciella temperament jag tänker på.
Dom var otroligt flyktbenägna och sensibla. Ett plötsligt upp dykande paraply eller en fotograf på fel ställe vid banan kunde skapa panik.
Dessemellan var det som att flyta omkring på lätta moln och piaff och  passage var nästan som en egen gångart.
Då ska man veta att på den tiden - 50-tal och tidigt 60-tal -  var de flesta av våra ridhästar framavlade för arméns bruk  ofta både tunga och okänsliga.
Det sägs att det var hingsten Utter - icke önskvärd på Strömsholm på grund av sitt känsliga temperament - som satta avtryck i baron Hummerhjelms avel  på Casimirsborg.


Bra första utställningsår för Shirin Roya Adiih, Andie, 17 månader.
  Att cykla med Andie är ett vågspel, ungefär jämförbart med att försöka rida ut i naturen med en "Hummerhjelmare". Hon flyter fram vid sidan av cykeln med lagom tryck i kopplet  och med en trav som knappt vidrör marken - det är en underbar känsla som dock snabbt kan förbytas i katastrof om jag inte är på min vakt.
För en tid sedan kom jag cyklande på vägen utanför den nybyggda Mariebergs-skolan. Skymningen höll på att falla och det var ganska tomt på gatorna. Andie var som vanligt pigg och jag lät henne springa på då hon plötsligt upptäckte en liten pojke i buskarna - som skjuten ur en kanon hoppade hon rakt mot cykeln för att i nästa sekund tvärnita och kasta sej bakom bakhjulet för att komma undan "faran".
Och vad hände - ju kopplet drog omkull cykeln och jag hamnade platt på marken.

Första hoppet för Andie.
 Tack och lov föll jag och cykeln på den grässträng som går mellan cykelbanan och gatan och jag slog mej inte alls.
Men det måste ha sett livsfarligt ut för två herrar i bil stannade och undrade om jag behövde hjälp att bli skjutsad nånstans.
Andie stod med slakt koppel och tittade nyfiket när jag försökte lösgöra mej från min gamla tantcykel som lagt sej prydligt rakt över mej.
Visst obehag
Jag måste medge att jag kände ett visst obehag när jag klev upp på cykeln och åkte vidare - ungefär som när man blir avkastad av en häst och genast tvingar sej att sitta upp igen. Det är den första regeln jag fick lära sej på ridskolan när jag var barn - att för att inte bli rädd genast sitta upp igen om man skulle bli avkastad.
Numera håller jag blicken långt framför mej och Andie i strama tyglar på våra cykelturer.
När jag såg Andie första gången var det på bild på Facebook som Annika hade lagt ut. Några valpar i kullen var fortfarande osålda vilket förvånade mej när jag såg den guldkantade härstamningen.
Pappa multichampion Shiraz California Dreamin' är en av de mest meriterade hundarna någonsin och mamma PL CH o SE LCCH Barakisch Qarib Ayaz, är en mycket meriterad LC-tik.Hon bröt ena frambenet under ett prov något år tidigare, men räddades och fick kliva in i avelsboxen.
Jag hade inte alls tänkt köpa hund, men när jag såg bilden på Andie drabbades jag av habegär.
- Den valpen vill jag ha, tänkte jag, men slog genast bort tanken - jag hade ju redan tre hundar och dessutom skulle Annika enligt texten behålla denna tikvalp själv. 
Men jag kunde inte släppa tanken och efter en tid fick jag höra att jag kanske skulle kunna få köpa henne. Fyra månader gammal kom hon hem till min flock. 
Tack Annika för att jag fick hem denna mycket vackra, kära och speciella hund.
Nu laddar vi för Stockholm
- vi ses alla salukivänner!                                   
                                                         
 //ACK
Shirin Roya Adiih, Andie, ca 3 månader. Bild Annika Andersson.


Andie ca 3 månader.

Fotnot:
Andie, Shirin Roya Adiih, är uppfödd av Annika Andersson Genarp och e Multichampion Shiraz California Dreamin,
som iår kan bli historisk genom att för andra gången bli, Bästa utställningshund alla raser på SKKs vinnarlista.
Vi på Fors Brunn's håller tummarna!

lördag 26 november 2011

Toppstammade hästar på Fors Brunn - ett besök hos dottern

  
Bellis e Belissimo M - intressant påläggskalv på Fors Brunn.

Besökte nyligen dottern, Cecilia Zetterlund på Fors Brunns Hästskola i Frövi. Hon och maken Johan har byggt upp en ridanläggning där och just nu finns tre fina påläggskalvar - en femåring efter Twilight - Briar, en treåring efter tyska topphingsten Belissimo M och senaste nyförvärvet Classica efter Connaisseur.
Vid sidan av elevverksamheten satsar "Sissi" på utbildning av egna och andras hästar.  
Tyvärr är det väldigt svårt att fotografera i ridhuset eftersom det är alldeles för mörkt och jag är ingen proffsfotograf. Har också en ful ovana att just på ridbilderna luta kameran så det ser ut som hästen gick i nedförsbacke. 
En del bilder är tagna nyligen och en del är från i somras.                                                         

Det är nu drygt ett år sedan jag sålde min sista ridhäst och ibland blir jag sugen på en ny lovande fölunge, som Sissis nya Classica. Både hon och Bellis kommer
Axinne e Twilight - Briar
från Marianne och Sven Brofors i Stenungssund. Mamman är Dione som är näst intill helsyster med Briar.

Classica f 2011 e Connaisseur
Även Dione följde med fölungen till Fors Brunn och hon kommer efter avvänjningen vid jul att flytta till en av Sissis elever Sofia Kiuri i Kopparberg. Dione som är uppfödd av Briars uppfödare Hans Yngve Göransson, har fått många fina föl under åren. Förhoppningsvis kan hon skänka Sofia en påläggskalv i framtiden.
Stora framsteg
Det är roligt att se Axinne riden nu. Den senaste tiden har hon verkligen gått från klarhet till klarhet.
Jag var med Sissi och tittade på hästen hos uppfödaren Madeleine Sandel-Bark i Johannishus när hon var tre. Vi blev båda så förtjusta att Sissi bestämde sej direkt.
Sen har det varit en ganska tuff resa för Sissi och dessutom har Axinne växt och är nu 1,75 vilket säkert hästen har känt av.
Nu verkar det dock som det mesta fallit på plats. Ska bli väldigt intressant att följa henne och dottern i framtiden.
Mycket power
Bellis har jag bara fått se på lina ännu så länge men där rör hon ser med fantastisk fin takt och mycket power.
Sissi köpte Bellis som fölunge sedan hon sett en bild i Ridsport.
Det visade sej att uppfödarna var Marianne och Sven Brofors i Stenungsund, som jag för många år träffade i samband med en dressyrkurs för Jan Schöneman. Kan säga att det blev kärlek vid första ögonkastet.
Det är också väldigt lätt att älska avkommorna e Dione för tydligen har hon nedärvt sitt fantastiska temperament.
Nu har Marianne och Sven bestämt sej för, att med ålderns rätt avveckla avelsverksamheten och Sissi fick då möjlighet att köpa
årets föl.
Så nu finns alltså även ett sto e Connaisseur på Fors Brunn.
Connaisseur är e Con Amore - Donnerhall. Han verkade på Flyinge 2010 och är nu tillbaka i Flyinges hingstprogram efter avslutat 50-dagarsprov i Holland där han fick mycket höga poäng och därmed godkänd både i Holland och AB-premierad i Sverige till 2016.        /ACK

En bild från i somras på Sissi och Axinne.
Axinne, oktober 2011


Classica ca 5 månader.


fredag 25 november 2011

Fors Brunn´s Kaki Persimon - min prins!


Fors Brunn's Kaki Persimon har tagit 1 cert och många ck.
 Igår blev det en cykeltur med Kaki i ruskväder - idag en underbar promenad i solsken. Man kan verkligen inte tro att det är den 24 november.
Slog mej att den 1 november var det fyra år sedan Kaki föddes - fyra år sedan jag höll den lilla krabaten i mina händer - och direkt bestämde mej att honom kunde jag inte sälja.
Helt fel att behålla en hane när man redan har två tikar - det borde ju jag ha förstått som haft blandat hanar och tikar tidigare och vet hur mycket passande det är när tikarna löper.
Just nu har tikarna löpt i omgångar nästan två månader - Andie löpte för första gången och drog igång Frida för tidigt som fick en lång och utdragen löpning.
Just idag är hon i höglöp och inbjuder till parning helt skamlöst.
Jag kan lova att Kaki skulle para henne på mindre än en minut om han fick. Var inte riktigt beredd i morse och insåg då att just idag är det den rätta dagen.
Därför kändes det skönt att ta bara Kaki och gå en promenad i skogen och samtidigt samla in lite vacker grön mossa till julgrupperna.
Synd att jag inte tog med kameran så jag hade kunnat ta en bild på solstrålarna som kom fram genom grenverket, men glömde den faktiskt i min iver att plocka med mej plastpåsar att samla mossan i.
Skönt också att inte ha så mycket i händerna.
Förra året fick jag köpa mossan för snön kom så fort att jag inte hann med. Nu är ju hela skogen grön-brun, inte så ful som man skulle kunna tro och de olika mossorterna på stenar och stubbar är fantastiskt vackra.
Har alltid lite ångest när jag plockar mossa eftersom det känns som om man förstör på något sätt och lämnar efter sej ett sår i naturen.
Därför försöker jag ta mossan på gamla stubbar och stenar och inte direkt på marken.
Har hört att vitmossan tar enormt många år på sej att växa och därför undviker jag den. Den är så fantastisk vacker där den växer  och jag  tycker dessutom att den gröna är minst lika vacker ihop med hyacinter och andra blommor.

Kaki bara några dagar gammal 2 nov 2007
Varför väljer man en viss hund?
Tror inte att alla människor väljer av samma skäl - det beror nog på vem man är och vilket syfte man har.
Jag tror att jag i alla tider har valt ut den valp jag ska ha kvar under den första veckan i livet.
Brukar kolla av en ytterligare gång när dom fått ögon men väntar sällan tills dom kommit upp på benen.
Visst händer det att jag byter valp senare på grund av olika anledningar men dom bästa valparna har jag valt ut ganska tidigt i deras liv.
Ibland när det dyker upp något icke önskvärt, som överbett, sena testiklar för stort navelbråck eller inguinalbråck hos tikarna, har det hänt att jag helt enkelt bestämt mej för att inte behålla nån valp alls eftersom ingen av dom andra är lika bra som den jag först valde.

Lite knepigare
Men nu talar jag om en helt annan ras än när jag höll den nyfödda Kaki i mina händer. Tror att det tar lång tid att lära sej hur en riktigt bra salukivalp ska se ut.
Tror nog att det var lite nybörjarbetéende som kom till när jag bestämde mej för Kaki: Rätt färg, stor och kraftig och livskraftig.
Den första valpen som kom var också en hane men jag kände en slapphet i mina händer när han kom ut och denna valp dog också efter en vecka trots intensivvård och sondmatning.
Tredje valpen var en liten fawnfärgad tik, pigg som en vessla som genast ålade sej fram till Fridas spenar och började äta.
Sist kom en svart vacker hanvalp med kraftig benstomme och mycket livskraftig. Den valpen försökte alla övertala mej att behålla för dom tyckte att han var bäst, men jag stod fast vid min cremefärgade valp med bläs.

Kaki, 17 månader, Enköping 2009.

Kaki är den mest behagliga hund man kan tänka sej. Lugn, förig och känslig. Inte ens nu när tikarna löpt har han varit speciellt stökig.
Hisilome´s Frida Kahlo, som är mamma är också hon en mycket enkel hund att ha - om än betydligt mer tuff och egensinnig.
Pappan Amiyat Argente, Zeb, som kommer ur samma kull som Amiyat Anakin, Diesel, är en helt underbar hund som jag föll för första gången jag såg honom.
Jag är verkligen tacksam mot Karin Ohlsson, som äger honom, och Eva Andersson, för att jag fick låna honom.
På  köpet fick jag också två vänner som jag har haft stort utbyte av.
Eva har också varit den som mest visat Kaki vilket har resulterat i ett vinthundscert och många ck och placeringar.
Givetvis hoppas jag på att han även ska få sina två återstående cert och bli champion.
Min dröm är att han så småningom ska få en kull valpar, antingen hos mej eller hos någon annan uppfödare.

Kaki och Eva i Eskilstuna 2011.
För att få framgång på utställning idag anser jag att du måste ställa ut en hel del. Det går inte som förr att välja ut ett antal passande platser för din hund och räkna med att ganska snabbt få dina tre cert om hunden är av ck-kvalité.
Idag är det ett ganska litet gäng hundar som med sina ägare och handlers åker från utställning till utställning och tar hem det mesta.
För att lyckas måste du på nåt sätt komma in i det gänget och ha en hund som verkligen är på tånaglarna och vill visa sej.
Utställningarna blir allt mer inriktade på show och grupptävlingar, listplacering och kändisskap.
 

Kaki och Gunilla Holmgren 2009
 För att klara detta behövs både en bra hund, men också tid och pengar.
När jag går i solen med skogen omkring mej och Kaki springande på slakt långt koppel så tänker jag på, hur långt detta är från utställningarnas ofta trånga och stökiga lokaler, stress, tidiga körtider för att hinna fram i tid, besvikelser, men också fest och glamour vid sluttävlan för dom som lyckas. 
Och visst är utställningarna en sporre att hålla  hundarna i trim och visa upp sitt material och jag skulle inte vilja vara utan den biten.
Jag har alltid beundrar hundfolket (läs utställningsfolket) som helg efter helg packar bilen och drar mot nya utställningsmål. Kanske är det nödvändigt för att lyckas på dagens utställningar, speciellt om du har en så extrem utställningsras, som salukin allt mer blivit.
Om två veckor är det "Stora Stockholm" - årets höjdpunkt med enligt uppgift över 8 000 hundar anmälda från Sverige och många länder.
Fors Brunn's Kaki Persimon och min nya "stjärna" Harley-dottern Shirin Roya Adiih ska dit och strida om certen.
Då är det inte löst koppel i skogen som gäller längre utan blodigt allvar i ringen med full fokus för  handlern på hund och domare. Vi får se om någon av dom lyckas.
Det börjar redan mörkna - inte långa dagar just nu. Hemma väntar tre hundar som också vill ha en promenad innan kvällen samt en löptik som Kaki just nu älskar, men inte får.                                                       /ACK