onsdag 22 februari 2012

En mops, är en mops, är en mops - svårt vara utan denna stora, lilla hund


Int Ch Cobby´s Bossie-Boots tillsammans med dottern Ch Fors Brunn's Lavendel
och Fors Brunn's Gullpudra (högst upp). Bild Göran Kempe.
Första kärleken i en kökssoffa

Dottern Cecilia och min första tik 
Dolcevita  e Ch Tomarans Great Grem 
och min förstföddemops 
Fors Brunn´s Pion.
 Två snarkande mopsar i en kökssoffa tillsammans med min vän, galopptränaren Lotta Karlström.
Denna syn en tidig sommarmorgon skapade kärleken till mopsen och vetskapen om att en sån hund skulle jag ha!
Det var mitten av 70-talet - jag hade häst och schäfer, man, liten dotter och bodde på nedlagda hälsobrunnen utanför Frövi, Fors Brunn.
Kan nog säga att det faktiskt var kärlek vid första ögonkasten för jag hade inte tidigare känt att den snarkande orientalen, som ursprungligen var till för att skrämma djävulen bort från templen, var en hund jag ville satsa på.
Men nu låg dom ju där - ordentligt nedbäddade och bara de svarta ansiktena stack upp.
Hade tidigare haft Airedale-terrier, en ilsken högt älskad tik efter Chresent Apollo, och i min ägo fanns nu fina schäfertiken Frigga e Int Ch Pierrings Ilex, som tidigare hade fått valpar e fantastiske trefaldige brukschampion och Int Uch Norm Av Midälvaland.
Tränaren Lotta var på genomresa efter starter på Jägersro och hon åkte redan dagen efter med löfte om att kontakta Renée Willes, Cobbys kennel.
Det tog ett tag innan jag fick den mopstik jag ville ha, för Reneés tikar gick tomma eller fick få valpar och trycket efter hennes hundar var stort. Men när en av de tikar hon parat - Ch Cobbys No Nonsens - valpade  e Ch Tomarans Great Grem och dessutom hos sin ägare Märit Gustafsson i Örebro, fick jag köpa den enda tiken i den kullen.
Dolcevita som hon hette blev en kanontik på alla sätt och snart blev hon champion.
Så började mina 27 år med mops och det blev en spännande och mycket lärorik resa.

Bröderna Fors Brunn's Glim O´Flanagan
och Eld och Glöd, 6 veckor.

Ingen lätt ras att föda upp
Det här ska inte bli nån redogörelse för alla mina 23 kullar utan en berättelse om hur jag i efterhand ser på min uppfödning.
Jag kommer också att berätta lite om kullar och enskilda valpar jag av olika skäl minns bäst.
Naturligtvis finns den allra första kullen kvar väldigt tydligt i minnet. Både för att det blev helt fantastiska valpar men också för min okunnighet om mopsfödslar när den första valpen kom.
Kunde inte i min vildaste fantasi tänka mej att tiken skulle dra ut ur valplådan med valpen hängande i navelsträngen.
När jag sansat mej och fått tillbaka tiken i lådan, klippt av navelsträngen insåg jag att mopsfödslar inte var som andra valpningar jag tidigare varit med om. Tiken struntade blankt i valparna, tittade med skräck på den förstfödde och gjorde inga ansatser att varken slicka den eller försöka putta den fram till spenarna. Hon överlät helt enkelt allt till mej.
Mot alla odds lyckades jag ändå få alla tre valparna att överleva och lärde mej med tiden diverse knep för att intressera tikarna för sina valpar. 
Jag lärde mej också intensivvård vid valpningarna och att man inte måste jaga iväg till veterinären även om det drar ut på tiden innan alla valpar har kommit ut.
Ch Fors Brunn's Whisky Mac, e Int Ch Cobby´s
 Bossie-Boots lämnade sex champion efter sej.
Om jag inte minns fel så är det bara tre tikar som jag tvingats förlösa med kejsarsnitt. Däremot har jag väntat både 20 och 24 timmar på sista valpen.

Olika mammaegenskaper
Under mina år som mopsuppfödare har jag också lärt mej att tikarnas mamma-egenskaper är väldigt olika. Än del är betydligt bättre mödrar än ovan beskrivna tik.
Det gäller också att säga ifrån till tikarna och inte tillåta att dom lämnar valplådan när valparna är små mer än korta stunder.
I början gick jag själv in och la till valparna varannan timme eftersom tikarna gick ur lådan, men det var ingen bra lösning. Valparna åt för fort när dom var superhungriga och fick ned mjölk i lungorna med lunginflammation som följd.
När jag började med mops i mitten på 70-talet var det Reneé Willes, Cobbys kennel som gav mej möjligheter att verkligen starta med bra avelsmateriel. Förutom den första tiken med Cobby-blod fick jag möjlighet att köpa svarta tiken Cobby´s Golly Wogg som blev en av mina stamtikar i kenneln. 
Jag fick  också överta kennelns internationelle championhane, mycket specielle, Cobby´s Bossie-Boots och hans syster Bizzy-Lizzy. Renée är den som har lärt mej i stort sett allt om rasen och hon fanns alltid till hands när något kärvade.
Vi hade många och långa samtal om både mopsarna och annat och med tiden betraktade jag henne som en nära vän. 
Jag tror att en av de viktigaste sakerna för en ny uppfödare är en god mentor.
Cobby-mopsarna och Renées sätt av visa hund och lägga upp sin avel, blev en stor förebild för mej som uppfödare. 
Jag minns bl a när jag såg den fantastiske importen Martlesham Bronson vinna BIS på "Stora Stockholm", bara 16 månader gammal.
Ett gäng Cobby-mopsar, som jag fick på ett vykort
från Reneé blev min förebild i avelsarbetet. 
Hundarna i soffan till vänster blev också en förebild för min avel. Från höger: In, Nord och DK Ch Colombine of Martlesham, Int och Nord Ch Ember of Martlesham, Int och Nord Ch Vina of Martlesham, Int och Nord Ch Blaezer och Int och Nord Ch Cobby´s Apricot Amber. Emellan sej producerade dessa hundar 41 champions.
Även om mopsen inte är någon lätt ras att föda upp, så är den väldigt enkel att äga.
Dom är trogna sin husse och matte, älskar barn, behöver knappast dresseras särskilt mycket.
Under alla år har jag bara fått tillbaka en enda valp.
Problemet är kanske mer att dom allra flesta valpköpare älskar sina hundar som sina egna barn och att det ofta är katastrof om det händer valparna något.
Ett problem är dock att dom inte klarar värme särskilt bra och därför inte passar att åka långt i varma bilar på sommaren. 
Detta var faktiskt en av anledning till att jag bytte ras. Åkte mycket bil vid den tiden på olika domaruppdrag och kurser och insåg att rasen inte alls mådde bra av detta. 
Efter flera incidenter i varm bil bestämde jag mej för att satsa på en saluki - en ras som jag ända sen slutet av 60-talet drömt om att få äga. Nu var jag hemma mycket mer och min tanke var att ha en salukitik som sällskap åt den enda mops jag just då hade kvar.
Tyvärr tvingades jag dock avliva mopsen innan det begav sej och jag bestämde mej för att satsa på saluki istället.
Men detta var alltså många år efter det att den första mopsen kom in i mitt hus 25 år tidigare. 

Fors Brunn's Lavendel, 4 månader, e Int Ch
Cobby´s Bossie Boots u Cobby´s Golly Wogg.
Kanonstart på uppfödningen
Min första uppfödda champion, Fors Brunn's Pion, kom redan i första kullen 1979 och tre år senare hade jag turen att få två kanonkullar med sammanlagt tio friska valpar med bara en veckas mellanrum.
I en av dom kullarna föddes bl a syskonen Lavendel (bilden) och Whisky Mac (bild längre upp i texten) som båda blev champion.
Mac, som ägdes av Ulla och Per Larsson i Malmö, blev sen far till sex champion, bl a en helt fantastisk tik, Bubblan´s Fernett Branca, som ägdes av Maija Timonen. Ruthan som hon kallades blev bl a gruppvinnare på Stora Stockholm, men fick tyvärr inga valpar. 
Jag fick senare låna henna av Maija men trots idoga försök blev hon aldrig dräktig. 
Ch Whisky Mac ägdes ursprungligen av Renée Willes som fick honom som ersättning för min stamtik Golly Wogg, och Renée var också anledningen till att denna valp var den enda Fors Brunnsmops som inte hade en svensk blomma i sitt namn.
Det är faktiskt en liten pikant historia bakom detta. 
Jag hade två kulllar med sammanlagt tio valpar samtidigt och det var redan tidigt bestämt att Renée skulle ha den enda svarta valpen i kullen undan Golly. 
Därför lade jag mej vinn om att döpa denna valp till något riktigt vackert och valet föll på, Ögontröst, ett namn som jag trodde skulle gillas.
När valparna var precis 8 veckor kom det sej att Renée var på väg hem från en utställning och därför svängde förbi för att hämta valpen.
Jag jobbade och det var kväll och lite stressigt och när Renée fick se valparna gillade hon inte mitt val av valp. Hon tyckte den svarta var för kort i halsen och ville byta till en av de gula valparna. Jag tyckte det var okey och hon tog sin valp och stamtavla och åkte hem.
Efter några timmar fick jag ett något upprört samtal till jobbet.
- Jag kan inte ha det namnet, jag måste få byta. Malört är bara inte tänkbart på denna vackra valp. 
Detta hade hänt att en av valparna fått ett mindre lyckat namn och att just den valpen nu var den som satt i Renées famn på väg hem till Ekerö.
Jag ställde som krav att det skulle vara ett blomnamn och att hon fick fixa det själv och ändra i stamtavlan.
Hunden döptes till, Whisky Mac, som enligt Renée är en gul ros.

Int o Nord Ch Bubblans Fernett Branca, e Ch Fors Brunn's Whisky Mac, här ca 6 veckor,
blev BIG på HUND-88 och Årets mops 1989. Ägare och fotograf Maija Timonen.

När jag började föda upp i slutet a 60-talet var det inte lika enkelt att få kennelnamn som nu, man skulle bli rekommenderad och också ha fött upp några kullar.
När första kullen föddes hade jag alltså inget kennelnamn och det var en av anledningarna till att jag valde ett tema, i mitt fall blomnamn.
I början var det enkelt och första kullen döptes till Pion, Lupin och Anemon - sedan blev det Daldocka, Flox, Jasmin, Kungsljus, Skvattram och Springkon, Dalia, Lavendel och Ögontröst.
                                           
Skäckfärgade mopsen Fors Brunn's 
Kattfot - mutation eller ett genomslag 
av gångna tiders ha-pa-hundar.
Kattfot - en sensation
Och Kattfot, som kom att bli den mest spektakulära mops som nånsin fötts i Sverige.
Han var ha-pa-tecknad (skäckfärgad) och genetiskt blåögd men förövrigt helt korrekt exteriört.
Kattfot väckte viss uppmärksamhet även utomlands eftersom vi i Mopsorderns tidskrift publicerade en artikel om denna ovanliga mops.
Härstamningen var Ch Animols Attila u Ch Fors Brunn's Gullpudra som var e engelske importen Int Ch Nanchyl Carolus.
Min första tanke var att tiken blivit tjuvparad under vistelsen hos hanhunden. Men detta kunde avskrivas med 100-procentig säkerhet plus att hunden var en mycket vacker och typisk mops på alla andra sätt än färgen. På bilden här bredvid är inte de vita och fawnfärgade partierna så framträdande men i verkligheten syntes de olikfärgade fälten, helt vitt framställ och en bred vit bläs i pannan, mycket tydligt. Han hade porslinsblå ögon och saknade också den karaktäristiska mörka och önskvärda "ålen" på ryggen.
När jag förlorade min sista mops 2004 hade jag haft rasen i 27 år. Under 16 år hade jag en frekvent uppfödning på en eller eller ibland två kullar per år - sammanlagt 23 kullar med 77 valpar. Som ni ser, inte särskilt många valpar per kull. Ofta föds det mellan 2-4 valpar men det är inte ovanligt att en eller flera valpar dör vid förlossningen eller under den första tiden. 


Mopsvalpar finner sej i det mesta - 
här väntar dom snällt i korgen 
medan Göran Kempe laddar.
Fantastisk familjehund
Mopsen är en fantastisk familjehund - jag har under åren inte fått tillbaka en enda hund på grund av att den inte fungerade i sin nya familj. 
Den älskar verkligen att bli ompysslad av barnen och deltar gärna i deras lekar. Men naturligtvis måste barnen vara hundvänliga och läras vad som är okey.
Att som här sitta i en korg och vänta på att bli fotograferad tycker dom flesta mopsvalpar är okey.
Här är det Glim O´Flanagan och Eld  och Glöd som blir förevigade.
Min dotter fick en egen hund, Kungsljus, när hon var tio och den och senare sonen Caprifol följde henne som en skugga vart hon än gick.
Valparna måste läras att undgås med t ex hästar för att klara sej i stallet. Tyvärr är dom lite för orädda och inser inte att dom är mindre än en häst eller en bill och råkar annars lätt ut för olyckor. Så nån riktig gårdshund kan man inte säga att den är.
Tyvärr har vi fått några stycken överkörda trots att vi varit mycket försiktiga.
Det roligaste med att ha mops var valparna - det är svårt att tänka sej någor mer underbart än att umgås med en kull mopsvalpar som just kommit på benen. Jag jobbade ofta sen kväll på tidningen och ägnade ofta några timmar vid midnatt åt att mata och leka med valparna.
Ofta är dom otroligt sociala och älskar alla som kommer för att se dom. 


En av mina vackraste valpar - 
Fors Brunn's Linnea e Int Ch Cobby's Ladykiller 
u Ch Fors Brunn's Lavendel.
Rasen är också otroligt anpassningsbar och det är ofta inget problem att omplacera en vuxen hund som inte platsar i uppfödningen. Valpköparna stod ofta på kö för att få ytterligare en hund. Det hände då och då att tikarna fick livmoderinflammation och dessa hundar särskilt populära eftersom dom gick att ha tillsammans med både tik och hane utan problem. 
Naturligtvis blev familjerna handplockade till dessa ofta lite äldre tikar men jag tror inte att det en enda gång vållat problem och efter bara några dagar var tiken anpassad i sitt nya hem.
Drömparning som gick snett
Ibland, när allting går snett, undrar man varför man överhuvudtaget föder upp valpar - men då får man också rannsaka sej själv.
Minns med lite vedmod den fantastiska kullen undan en av mina bästa tikar, Ch Fors Brunn's Lavendel där nästan allt gick fel. Tiken blev dräktig först efter tredje parningenmed Int Ch Cobby´s Ladykiller, och jag var verkligen glad när fyra valpar (tre hanar och en tik) föddes i en förlossning utan några som helst komplikationer.
Det var en tät parning (13,7 procent), för tät skulle nog dom flesta av oss tycka idag, men på den tiden gjorde man så utan att höja allt för mycket på ögonbrynen.
Samtidigt var det en drömparning som från början såg ut att gå hem. Men redan efter en vecka fick tiken lunginflammation och kunde efter tre veckor räddas enbart med hjälp av den starkaste sortens antibiotika.
Fors Brunn's Tidlösa ca 8 veckor, 
e Ch Fors Brunn's Humle 
u Fors Brunn's Allamanda.
Jag vet att jag var väldigt glad när hon svarade på behandlingen och började äta igen.
Hon hämtade sej snart och allt såg ut att vara okey.
På Mopsspecialen det året blev hon bästa valp.
Jag bestämde mej för att behålla både tiken och en hane i denna kull, och en av de andra hanarna köptes av en vän till mej, Lena Hägglund, Kennel O´Flanagan i Umeå.
Med facit i hand kan man dock säga att denna kull inte blev vad jag hoppades på och kanske kan jag inte skylla på nån annan än mej själv - tiken fick avlivas vid ett års ålder och två av hanarna - de vackraste blev kryptorchider. 
Kanske berodde tikens nevrologiska problem på den starka medicin vi tvingades ge henne som liten, med enstensproblemet får nog sättas upp på avelskontot.
Nu blev hanarna till glädje ändå hos sina nya ägare och Umeå-mopsen levde länge trots att han som valp råkade ramla ned från bron (förstukvisten) och skada ögonen så svårt att han fick akutopereras av lokal veterinär, eftersom inget flyg gick till Stockholm när det hände, och med ägare/doktor Karlsson på telefonlinje till Christina Narfström i Uppsala som assisterade.
Det kan inte ha blivit nån billig historia men vad gör man inte för världens gulligaste mopsvalp.
När man tänker tillbaka på tiden med mops, kan jag bara säga att det på många sätt var  fantastiska år som jag inte skulle vilja vara utan. 
Oftas minns man det spektakulära och annorlunda.
Jag minns t ex när en av mina tikar valpade på flyget tillsammans med fodervärldens 12-åriga son och hur det dessutom slumpade sej så att en av kvällstidningarna fanns med på planet och gjorde reportage om händelsen. 
12-åringen klarade detta galant och den på planet födda mopsen döptes till Flygande Rosentunnan medan valp nummer två född i min Volvo fick namnet, Smörboll Jag Rullar.
Jag skrev också om detta i Mopsordens tidskrift och hittar jag tidningen återkommer jag med denna berättelse i en egen blogg.


Int Ch Cobby´s Bossie-Boots
e Int Ch Neubraa Domino.
Bossie-Boots en hund att minnas
Jag minns också mina båda avelshundar, Int Ch Cobbys Bossie- Boots och Ch Fors Brunns Humle. 
Båda lämnade fina valpar och kompletterade varandra utmärkt.
Bosse kom till mej när Reneé slutade med sin avel. Jag hade redan tidigare använt honom och var väldigt nöjd med hans valpar.
Ch Fors Brunn's Humle
e Ch Flocktons Pot Black.
Både han och valparna var lite speciella och man kunde lätt se vilka valpar som var hans.
Jag är väldigt glad att jag fick möjlighet att äga denna hund
Humle var efter svarte engelske importen Ch Flocktons Pot Black, som ägdes av Irene Blomkvist, u Animols Melanie som i sin tur var efter Bosse-sonen Fors Brunn's Lejongap.
Med Humle ökade fertiliteten och jag tror att han var en bidragande orsak till att problemet med kryptorchider nästan helt försvann.
I kombination med Cobby-blodet, men också med andra linjer, producerade han många friska o sunda valpar.
Han lämnade 18 kullar med sammanlagt 48 valpar varav 9 var champion. 
Humles sista Fors Brunn's-
producerade valp blev
Ch FB Molly Rose.
Min sista mopskull föddes strax före jul 1995. Kullen var efter Fors Brunn's Humle u Fors Brunn'a Mor Marias Spetsar, som i sin tur var efter engelske importen Ch Auwil Peregrin. ägd av AnnKristin Eriksson Pugwamps kennel. Bakom Mors Marias Spetsar låg Ch Fors Brunn's Jungfrun I Det Gröna.
En av valparna var den förtjusande lilla tiken Ch Fors Brunn's Molly Rose som såldes till Anders och Mikael i Stockholm. Molly tog två av sina cert för Mickael Quinney  och Cadogan Bryn i Stockholm.
I samma veva råkade jag ut för en bilolycka, skilde mej och flyttade till stan och fick välja vilka hundar jag ville ha med mej. Det blev Humle, Jungfrun och senare parningsvalpen Puggens Assar Humle vilken också blev Humles sista valp.
Våren 2004 blev sista året med mops eftersom Assar fick avlivas på grund av kroniska halsinfektioner.
Det var en ny erfarenhet för mej att uppleva en hund som var så trång i halsen att han i stort sett andades genom ett tunt sugrör.  
Under mina år som uppfödare upplevde jag rasen som tämligen frisk dock som alla andra raser med vissa problem. 
Jag hade under åren hört om mopsar som fått delar av mjuka gommen bortopererad och också nosvecket reducerat men tyckt att detta måste vara extremfall. Nu fick jag klart för mej att mitt plötsligt uppkomna problem inte var helt ovanligt.
Några seriösa försök med att skapa ett mer organiserat hälsoregister lyckades aldrig under mina år i styrelsen och avelskommittén.
Mopsen är en fantastisk hund - ett kulturarv som inte får gå förlorad. Idag har antalet födda valpar ökat explosionsartat till omkring 600 registrerade. Frågan är om det är hälsosamt. 
// ACK                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                              
 Bilder Göran Kempe, Torsten Widholm och AC Karlsson.   
Denna bild får avsluta mina tankar och minnen om mops och livet
omkring dessa underbara djur. Våra specialutställningar
mitt i sommaren var en samlingspunkt för oss alla dit vi lockade
med våra valpköpare, åt tillsammans och diskuterade mopsens
framtid. Här får ni hjälpa mej lite med årtal, men detta borde ha varit
80-tal någonstans i närheten av Götene.
 Ingegärd Ejderklev, längst  upp på bilden, kennel Happa, var
arrangör. Domare Renée Willes i mörkblå dräkt.
Utställare från vänster, Ann Kristin Eriksson, Pugwamps, Harriet
Svensson, Humlans, Ann Christine Karlsson, Fors Brunn's
och Lotta Lindblad, Limeleaf´s. Till vänster Torsten Widholm.

Tips från Ann Kristin Eriksson är att platsen är KInnekleva 1984.







10 kommentarer:

  1. Trevligt skrivet AC! Det här är verkligen ditt område! Minns jag fel om jag säger att både Pierrings Ilex och Norm av Midälvaland även var Brukschampions?

    SvaraRadera
  2. Tack Eva - Norm var trefaldig svensk brukschampion precis som det står i texten. Ilex vet jag inte, men säger du det så är det nog så, eftersom du använde honom. Tack för tipset - ska lägga till detta.

    SvaraRadera
  3. Oj,oj vilka knubbisar. Fint skrivet av Dig (Ankan) Ann Christine...förstår Din kärlek till de små hundarna.Låter lite grymt med att "bara" två blev överkörda!??
    NU är det vår var ute och fotade igår (hänvisning blogg) när vägarna är torra och fina kommer jag förbi..kram Bella

    SvaraRadera
  4. Hej Bella - dom är ju underbara. Tyckte det var kul att lägga ut lite gamla bilder. Jag är lite sugen på en sån igen i framtiden om man kan hitta en frisk och sund.
    Kollade dina fina bilder. Jag borde gå en fotokurs hos dej.
    Bilden med den gröna mossan - det är min favorit. Har lite passion för mossor och lavar.
    Om du kommer förbi bjuder jag gärna på mat, men du kan väl förvarna så jag har nåt hemma.
    Kramar!
    //ACK

    SvaraRadera
  5. Åh, nostalgi - Gösta, Lavendel, Gullan och Rosa - dessa fantastiska mopsar som vi fick dela livet med tack vare dej och tack vare en insiktsfull äldsta son som "bara måste ha en mops", detta uttalade han kraftfullt redan som 6-åring. Men han fick vänta till april 1986, då han 8 år gammal fick sin, och familjens, första mops. Vi körde söderut från Umeå till Fors Brunn denna historiska aprildag då Tjernobylkatastrofen inträffade. Dock var det ingen som helst katastrof att få många och härliga år med mops. Och goda vänner på Fors Brunn på köpet, där även hästintresset var gemensamt!
    - TACK Anne Christine med familj!
    Gösta med allra bästa storlek och konstruktion, viltspårare av Guds nåde, apporterade kaja, mås och kanin, miljöskadad av livet med flattarna. En stor hund i litet format, trodde att han kunde rusa utför lilla bron, men landade på den nästintill obefinliga nosen. Även den pensionerade ögonläkaren från Gällivare lasarett, dr Barkman, var inblandad i ögonoperationen. Ett strongt team fixade ögat :) Göstas journalnamn på Djursjukhuset i Sollefteå blev Gösta Karlsson och ingen i personalen var oberörd inför denna duktiga lilla patient! Han var ihågkommen så länge Djursjukhuset existerade.
    Lavendel, "lilla vännen", allra snällaste mopsdamen kom sedan hit och så småningom kom Gullan hit när Lavendel skulle ha en kull på Fors Brunn.
    Gullan som försökte gömma sig bakom en bropelare när jag tog fram cykeln eller om det regnade - då ville hon inte med till skogen :) Om det var stora vattenpölar där vi gick, gjordes stor omväg! En mops vill inte bli blöt om tassarna, i alla fall inte om man heter Gullan ;)
    Så småningom gjorde även Rosa entré i familjen - en LYDIG mops som dessutom var otroligt vacker. Rosa tyckte också att det var helt OK med vilt och visade sig allra bäst på utställning med en kanintass i munnen. Döm om vissa domares förvåning när Rosa var under bedömning! Rosa var Gullans diametrala motsats - vattenpassionen var stor, trots att hon inte levde med flattar förrän hon var vuxen. Vi har bilder på Rosa där hon simmar runt med flattarna långt ute i Stöcksjön, ett gult huvud som guppar tillsammans med några flattar. Under tiden plaskade Gösta i strandkanten och Gullan satt på säkert avstånd lång uppe på stranden :)
    Än i denna dag blir jag alldeles varm i hjärtat när jag träffar mopsar - tänk vilka spår och underbara snarkningar de kan lämna efter sig <3

    SvaraRadera
  6. Tack för din fina text - visst hade vi underbart med våra mopsar. Man gjorde ju så mycket roliga saker på den tiden. Inte bara med hundarna, men det var ju tack vare dom vi träffades.
    Det där med Tjernobyl-katastrofen samma dag ni kom, hade jag glömt, men när du säjer det så minns jag. Kommer inte heller ihåg varför ni kom just till mej. Var det Jonas som tipsade om att Ladykiller hade fått valpar?
    Vi gjorde ju ganska mycket ihop och köpte till och med Frans från England. Det var väl Hervor Bratt som ordnade med det. Hon var ju också med hos dej en gång i Stöcksjö och hade med sej "lilla Edvin", Gullans pappa.
    Har pratat med Hervor en gång för något år sen men hon verkar inte så hundaktiv längre.
    Det skulle vara trevligt med en mops igen och valpar vore ju underbart. Mycket jobb när dom är små, men finns inte underbarare varelser. När dom precis kommit upp på benen och redan ser ut som en färdig mops fast i miniatyr, då kan man verkligen inte slita sej från dom.Minns hur jag gullade med dom på nätterna när jag kom hem från tidningen.
    Det som gör mej lite tveksam är hur dom klarar sej ihop med mina salukisar. Dom är ju så sunda och kan hålla igång hur länge som helst. Kanske inte så lätt att klara sej för en mops bland dom. Vad tror du? Men visst letar jag efter drömtiken. Bara min svarta Harley-dotter blir lite äldre så blir det nog en.
    Såg du föresten att Harley vann Biset på Världsutställningen. Helt fantastiskt!
    Kramar till er där uppe!
    //ACK

    SvaraRadera
  7. Att vi kom till dej var delvis pga Jonas och Ladykiller. Jonas bodde inte så långt ifrån oss så Ladykiller träffade vi då och då. Jag ringde till Renée när det var mopsdags, hon var nog den enda jag visste på den tiden som födde upp mops. Hon hade nog i princip slutat med rasen då, men hänvisade till dej och nämnde, lite i förbifarten, att Ladykiller var pappa till din kommande kull - då var saken klar :) Vi sov ju över hos er i samband med att vi hämtade Gösta och jag sov i ditt kontor vid sidan av valphagen. Hur underbart som helst att vakna av valpbus på morgonen, helt tysta brottades de med varandra - kunde knappt se mej mätt på dem! Usch - nu börjar det dra i mopstarmen här också!!!
    Gösta var en riktig "sportmops", full gas i alla lägen, värme, kyla - spelade ingen roll. Han hade också full koll på flattarna och hängde på dem i skogen, Rosa likaså, de andra damerna höll sig för goda för att rusa runt med flattarna.
    Klart att det ska funka med salukis och mops, kan inte tänka mej varför det inte skulle gå?

    Ja, jag såg att Harley blev BIS på årets Världsutställning, så välförtjänt! Jag dömde i Tjeckien dagarna innan Världsutställningen och hade först en tanke att resa vidare dit, utan hund dock. Men eftersom R jobbar borta och Theo är på K1, så kändes det alltför krångligt att ordna med någon som kunde ta hand om hästar, hundar och katter. Det börjar ta slut på "slavar" i norr!

    Nu måste vi snart ses igen! Tänk om man kunde lura med sig R på en liten tur neröver landet och titta förbi en stund! Han påstår i alla fall att han ska ha 4-5 v semester - och det tror jag på när jag ser det...

    Kram!

    SvaraRadera
  8. Ja just det, nu minns jag.
    Om ni kommer ner kan ni få se Sissis hästar.
    Vore verkligen trevligt!
    Kram //ACK

    SvaraRadera
  9. Gud vad jag fastnade för denna text! Du skriver så otroligt bra och fängslande, nu är jag ännu mer övertygad om att det är en mops som vill flytta hem till mig i framtiden! Mvh Amanda Wahlberg http://www.amandawahlberg.wordpress.com

    SvaraRadera
  10. Idag nyårsafton 2015 har jag haft sälskap av den mest förtjusande lilla mopsvalp, Pugsies Wiolette som kom till mej våren 2015.
    Helt underbart sund och går toppen ihop med mina två salukisar Ria och Kaki.
    Hade nästan glömt bort hur underbara dom är.
    Med lite tur hinner jag få en mopskull, i så fall min 25 valpkull, innan jag hamnar på hemmet.
    ACK

    SvaraRadera