Prydnadsapeln i full blom - då är sommaren här på riktigt!

Prydnadsapeln i full blom - trädet är en gåva från min mor
när jag köpte huset för ungefär tio år sedan.

Plötsligt en dag var sommaren här - jag 
såg det redan tidigt på morgonen när jag 
vaknade och trädet utanför mitt vardags-
rumsfönster badade i solskenet, med
nästan alla sina rosa blommor utslagna.

Den här veckan exploderade sommaren - på bara några dagar var den över oss med full kraft och hela trädgården slog ut under en enda natt.
Visst är det härligt men det går nästan för fort.
Förra veckan tvekade jag att sätta ut mina pelargonier och nu känns det som högsommar.
Brukar säja att när prydnadsapeln på innergården är i full blom - då är sommaren här på riktigt.

Detta träd har följt mej sedan jag köpte huset för drygt 10 år sedan. Fick det av min mor som tyckte att hon ville lämna något efter sej till mej som jag skulle minnas. 
Det var ett bra drag för jag tänker faktiskt på min härliga mor varje gång jag ser på trädet, som nu blivit fyra gånger så stort ungefär. Speciellt på våren när alla blommorna slår ut i all sin prakt är det mycket vackert..

Ormbunkarna på bakgården är min stolthet. Dom täcker hela entrén på var sida om trappan och numer får dom också stå i fred utan att förstöras av hundarna.

Ett orange inslag som kommer varje år på
en för mej okänd buske. Hjälp mej gärna..

Det gäller att samla in växter från olika håll när man köper hus. Dom vackra ormbunkarna på stora bilden har jag fått av broder Hans och Babbsan. Dom hade ett hav av sådana på tomten som dom delade med sej av så jag kunde komplettera dom få, som redan fanns utanför entrén på baksidan av huset.
Tycker att dom ger ett exotiskt uttryck och jag gillar dom verkligen.
Dom senaste två åren har dom dessutom inte sabbats av mina hundar som tidigare älskade att gömma sej bakom de höga plymerna, vilket gav ett förödande resultat.

Detta träds ursprung är från Småland och tidigt
50-tal. Det var min morfar som planterade ett
tiotal bokträd på Törsjögatan och detta är ett skott.

Nu är dom ingärdade med trästaket och galler och har klarat sej de sista somrarna.
Äkta smålandsbok
Ett annat inslag på tomten som jag gillar är den ståtliga boken som de senaste åren har växt sej riktigt stor.
Den togs som skott från brorsans trädgård och var i sin tur ett skott från det tiotalet bokar som min morfar Anton satte på tidigt 50-tal på tomten på Törsjögatan bakom villa Folkebo.

Förgätmigej i mängder i min gräsmatta. Har inte 
hjärta att klippa bort dom.

Anton hämtade bokskotten från Småland i två omgångar eftersom de först satta efter några år råkade slås av när granntanten städade med lien.
Raketgräs 
Den plötsliga värmen har fått gräset att växa med raketfart. 
Brukar undvika att klippa det före midsommar för att skona alla mina vackra ängsblommor som växer i gräsmattan. 
Hyfsar normalt lite vid entrén på framsidan men baksidan förblir oklippt.
Men i år vet jag inte vad som hänt med min magra gräsmatta som normalt är hemsökt av pingborrar redan på försommaren. Vitklövern, som jag sått de senaste åren, ha tagit sej och jag har redan varit tvungen att klippa hela framsidan.
Tyvärr försvann nog ett gäng prästkragar också. Hoppas dom återkommer.
Ryckte samtidigt pliktskyldigt upp några stora plantor maskrosor, men kunde inte låta bli att föreviga, denna enormt vackra gratisblomma, som alla villaägare tycks hata.
Varför, frågar jag mej?
Kolla på bilden nedan och se denna praktfulla blomma mot det blå och gröna bakom.
Stod i valet och kvalet om jag skulle klippa ned de risiga Lavendelplantorna i stenrundeln i våras, men bestämde mej för att avvakta och se. Satte istället några yngre plantor bredvid. Väntar till hösten med åtgärd.
Hela den gångna veckan har varit supervarm med en gassande sol från klarblå himmel och en del ytterligare har hänt i trädgården sedan dom här bilderna togs. 

Dom här gula vackra blommorna fanns i stora 
tuvor i den vildvuxna trädgården när jag 
köpte huset. 

Krukorna vid entrén och uteplatserna har skrikit efter vatten och häromdagen hängde både Penséerna och Husarknappen  nästan livlösa men tog sej igen efter en rejäl kanna vatten.
Hundarna sover hela dagarna i värmen för att sedan bli superpigga på kvällen. 
Har varit helt underbart att cykla när solen gått ned och naturen är verkligen storslagen just nu.
Lyckades till och med få till en snabb laxmiddag med vännen Barbro häromdagen, utomhus. Det var riktigt varmt och underbart i pergolan i bara t-skirt.
Fortsatt värme
Värmen höll i sej också över helgen och Treårs-testet på Vittvång på lördagen, och idag söndag, när jag skriver klart detta, har det varit lika fint och varmt. 

Denna lila prakt - har glömt namnet - har
övervintrat i stenkrukan och blivit 
dubbelt så stor. 

Eftermiddagen ägnade jag trots kanonvädret åt Elitloppet på Solvalla - årets största begivenhet som inte går att missa. 
Var på kapplöpningsbanan tillsammans med Karin som äger Kakis pappa och lät far och son samt Andie springa, på förmiddagen. Dock ingen riktig entusiasm i värmen men Karin och jag hade det skönt medan hundarna mest efter några ruscher snokade runt. Synd bara att vi inte hade kaffe med oss.

Kanske vackrast av alla i solen. Varför vi hatar och dödar denna fulländade maskros kan jag inte förstå...

Rodeodendron-busken i trätunnan har
slagit ut i all sin kraft med sina vackra
lila blommor.

I morgon måndag ska tydligen vara sista varma dagen - sedan har det aviserats svalare väder och så småningom regn - och det behövs!
För hett för läsning
Försökte läsa ut Leif GW:s bok, Gustavs grabb, ute i solen men var tvungen att gå in för att inte få solsting.
Som vanligt är han lysande även om detta är en helt annan bok än hans tidigare deckare.
Mycket intressant och kanske lite oväntad läsning!
Rekommenderas till semestern!                //ACK

Nästan för hett i solen på torsdagen. Fick gå in i huset och läsa färdigt GW:s  
superbra bok. Gustavs grabb är verkligen läsvärd 

Äntligen kom regnet som naturen väntat på!

Vattendropparna glänste på hängbjörkens ljusbruna frökapslar när det första riktiga vårregnet äntligen kom.

Allt luktade nytvättat!
Äntligen kom regnet som naturen väntat på!
Det började på annandag påsk och på tisdagsmorgonen när jag vaknade strilade det fortfarande ner. Inget vårväder precis men på eftermiddagen gick jag runt i trädgården och njöt trots den kylslagna luften.
Plötsligt luktade allt nytvättat, jordigt och vårligt. Hela naturen hade vaknat till liv!
Björkhängena med genomskinliga vattendroppar, lammöronen i rabatten fulla med glänsande vattenånga med glada scillor runt omkring.
Stenarna runt fontänen och mossan på det gamla brunnslocket var nytvättat fräscha och ropade nu bara på sol och värme.

Lammöron och blyga scillor sträckte på sej i  den
nytvättade rabatten.

Salixträdets knoppar såg ut att uppskatta duschen och såg riktigt kaxiga ut genom kameraögat - så fort värmen kommer slår bladen ut. 
I den stora blomsterrundeln hade daggkåpans nya blad kommit upp ungefär en centimeter och det kommer att gå fort nu när det livgivande vattnet - först i form av snö 1 april och nu som ett milt, kylslaget vårregn, kommit.
Funderade på om jag skulle ta ut cykeln - hundarna skulle verkligen behöva motion - men slog det genast ur hågen, för även om växtligheten verkade uppskatta regnet kan jag inte säga att jag kände för att bli dyblöt och rejält nedkyld i regnet.
Så efter fotograferingen kröp jag in i mitt lilla hus - visserligen med lite dåligt samvete men ganska nöjd över att slippa vara ute i blötan.

Nytvättad mossa och övervintrade
växter i det gamla stenfatet på
brunnslocket.

Den bollklippta japanska salixen
har tydligen klarat vintern bra.

Innan snön kom första april hade jag klippt ned alla torra växtdelar i den stora rundeln på gräsmattan och  dressat den med några säckar av bästa jorden från växthuset - så nu är det bara att vänta och se hur många av förra årets växter som har överlevt vintern och tänker komma upp.
Lavendeln ser lite risig ut, förmodligen för dåligt beskuren tidigare år. Befarar att jag blir tvungen att byta ut några plantor. Fast vem vet - ibland kan dom allra risigaste blommor, träd och buskar, överraska när sommaren kommer.
Inne i huset måste jag skjuta lite med kameran mot mina fantastiska röda 
pelargonier i kontorsfönstret. Trots att dom varken fått ny jord eller gödning blommar dom nu i sin fulla prakt. 

Tvingades klippa bort några grenar med tunga blommor på häromdagen men hade inte hjärta att slänga dom - nu sitter dom i min blå 50-års present. Brukar stå sej månadsvis i vatten och sen tillslut bilda rötter så att man till sist kan beskära skotten och sätta dom i sandjord. 
Kommer ihåg när jag som barn hälsade på gamla tanter ihop med mormor - dom hade ofta enorma pelargonier i rosa stående på sina glasverandor. Tror aldrig dom klippte ned dom som vi gör idag. 
Kanske brukar vi ibland onödig våld på våra krukväxter genom att ständigt beskära, förnya och ofta slänga moderplantan. Tycker att lite slingriga pelargonier som täcker hela fönster skulle kunna pryda många hem också idag.                      

Kan inte låta bli att visa mina fantastiska pelargonier - dom har stått i fönstret
hela vintern och jag har inte ens bytt jord utan bara gett dom lite näring nyligen.
Bilder AC Karlsson

Vilket konstigt vinterväder det har varit i år - här är bilderna från min trädgård



Duvorna, jag hittade på Tradera, gör sej bra i soffan med lite snö runt
fötterna. Dom vänslas och ger hopp om vår.

 Det har varit en fantastiskt konstig vinter. Helt oberäknelig - ena dagen snöstorm, nästa dag sol och vår i luften. I mitten av februari, när en del av bilderna här togs, såg det ut som om vintern var förbi och solen värmde så mycket att jag kunde sätta mej vid husknuten och fika.

Det avlövade vildvinet mot husväggen bildade ett urtjusigt mönster i solen och jag gick runt i trädgården och fångade kala, men färgsprakande grenar medan solen sken.
 

11 februari - så här vackert kan vildvinets stammar vara mitt i vintern när solen strålar.



Japansk Salex med sina röda grenar- vacker mot 
den blå himmeln i februarisolen.



Den gamla krukan, jag fått av en vän, blir 
vackrare och mer mossig för varje vinter.

Tänk om vintern redan är förbi?
För min del helt i sin ordning - fick jag bestämma behövde del aldrig komma mer än några decimeter snö några veckor över jul innan det vänder och blir vår.
Precis så där som mitt önsketänkande har det sett ut i år.

Fyra dagar senare
Men bara fyra dagar senare i mitten av februari, är det full vinter igen. Det började snöa på eftermiddagen och sent på kvällen när jag släppte ut hundarna föll fortfarande stora snöflingor ner i mitt hår och midvintervädret var ett faktum - utom med ett viktigt undantag - bara några få grader kallt.
Hundarna tyckte det var kul och hoppade alla glatt upp på det snöbelagda utsiktsbordet som är deras favoritplats. 
Det var då jag såg bilden med snöflingorna seglande ned mot marken under lampans sken.
Det blev en kanonbild.
Det är konstigt att vädret kan växla så snabbt - på bara några dagar hade det mesta töat bort och den vackra vintervyn förvandlats till nästan vår.


Ivrigt mot
ljuset - en ljus-
grön ensam gren
från en av, de av
hundarna hårt
utsatta, buskarna
vid staketet.

 Hela vintern har varit så här - säkert frusterande för dom som på dessa breddgrader vill idka vintersport men skönt för oss som inte direkt älskar att skotta snö.

Lönnens näsor lyser vackert i februarisolen.

Vinter igen på bara några timmar. Frida kollar läget.

Som sagt snön på vinterbilden varade bara några dagar. Snön smälte bort och solen kom tillbaka vissa dagar dock med iskalla nätter som gjorde att de små, små snödropparna som dök upp under stuprännan i lövhögen på framsidan av huset inte vågade mer än att sätta upp de de vita knopparna precis ovanför lövkanten, sedan stannade de där. Det var faktiskt så kallt som tio grader här vissa nätter innan det släppte  och kom lite snö igen. 
Väderprognosen spådde snöstorm och det blev faktiskt också kaos i vissa delar av landet precis i början av vårmånaden mars.

I mitten av februari kom vintern igen, med ymnigt snöfall en hel kväll och vid
21-tiden tog jag denna bild med stora snöflingor singlande ned i
gatulampans sken. Men bara några dagar senare var all snö borta igen.

Nästan utslagna
 Idag när jag skriver detta den 10 mars är det strålande sol, men ganska kallt. Kanske runt noll grader med en lite isig vind när solen försvann. 
Mitt på dagen solade hundarna i korgen utanför husknuten och snödropparna har kommit upp åtminstone ett par cm ur lövhögen. Inget riktigt vårväder, det var betydligt varmare i februari, men ändå - nu känns det som om våren är klart på gång.
Tog en cykeltur med två av hundarna - ganska konstigt när man vid tvåtiden på lördagseftermiddagen kör på totalt folktomma gator. Vad gör egentligen folk och framförallt alla barn. Kanske avvaktar dom mer värme?
Jag är ganska glad att det inte är så mycket folk ute - det blir en betydligt vilsammare cykeltur då. Särskilt med fortfarande pigga Andie i kopplet.

Snödropparna har sista veckan vågat
sej upp betydligt längre och börjar slå ut.

Jag vet inte riktigt hur jag ska få Andie att inte ha så bråttom bredvid cykeln. Hon kan nästan trava hur fort som helst och benen går som trumpinnar. Om jag får tala hästspråk så vill jag ha en betydligt lugnare takt i trav med mer vila i steget. Hon är som en fullblodshäst som bara väntar på att få explodera.
Tycker dock att det blir lite för mycket slitage när jag inte riktigt kan reglera tempot varför jag bara låtit henne springa bredvid cykeln högst två gånger i veckan.
Är det nån som har ett knep att hitta en lugnare takt tar jag gärna emot tips.
Kaki och Vera lägger sej automatiskt i en jämn takt och brukar sänka farten hur längre cykelturen blir. Ganska skönt eftersom jag alltid är trött själv när jag kör den sista biten.
Har slutat cykla med Frida - hon avskyr verkligen att springa bredvid och sackar hela tiden efter. Lite konstigt eftersom hon gärna galopperar ganska fort och länge i frihet. Kanske gillar hon inte att springa på asfalt - jag vet inte.                                   //ACK

10 mars när denna bild togs och cykelväder igen. Vera älskar att springa vid cykeln medan Frida tycks hata det lika mycket.

Bellis igång efter vintervila - nya bilder på henne och syrran Classica

Bellis, e Belissimo M u Dione är en känslig dam med mycket talang. Bild AC Karlsson

Bellis och Classica - två nya påläggskalvar hos Cecilia Zetterlund på Fors Brunn, som med lite tur, blir väl beriden de närmaste åren med tre fina ston efter spännande hingstar.
Femåriga Axinne e Twilight - Briar, Bellis efter Belissimo M och 1-åriga Classica e spännande unghingsten Connaisseur.
Bellis blir en stor och känslig dam, minst sagt explosiv vara. Hon har växt mycket i vinter och är i stort sett bara inriden men därimot mycket tömkörd av Sissi. När den här bilden togs var det tredje ridpasset efter en kortare vila. 
Man kan verkligen se hur begåvade dessa toppstammade hästar är och erinrar mej hur ridhästarna på slutet av 60-talet var i förhållande till dessa specialiserade tävlingsindivider. 
Mamman till de båda sistnämnda hästarna är, helt igenom underbara, Dione, ett sto ur en prestationsstam från kände uppfödaren Hans Yngve Göransson och i stort sett helsyster till Briar.
Man kan kanske tycka att hon är av en något gammalmodig typ, men jag har sett en hel rad avkommor efter henne med topphingstar, visserligen ännu unga, men jag tror att dom kommer att hålla måttet bland den nya generationens dressyrhästar.

Bellis är ganska mycket jobbad på töm och lina
eftersom hon växt mycket under vintern och nu är
en bra bit över 1.70 i mankhöjd.

Dione kommer närmast från Sven och Marianne Brofors i Stenungsund, som lät henne följa med upp tillsammans med senaste fölungen Classica. Trots sina 17 år med fölningar nästan varje år i vuxen ålder, är hon rörlig och fräsch och - framförallt - hon har ett helt underbart temperament som hon tycks nedärva till sina avkommor. 
Sven och Marianne slutar nu som uppfödare med ålderns rätt och Dione får stanna hos en elev till Sissi. Med lite tur kan hon ge även Sofia tillgång till ett fint föl.
Jag tror att man ska ta tillvara dessa fina gamla stostammar som avlats fram av duktiga hästkarlar med stor omsorg genom åren. 
Spännande
ettåring
1-åringen blir av lite annorlunda modell än Bellis. Troligen lite ädlare med långa ben och mycket resning. Har sett hingsten på film från visningen och tycker att han verkar mycket spännande. Dessutom alltid lite kul med första årgången efter en hingst.        //ACK

Här en nytagen bild på Classica e Connaisseur u Dione, ca 10 månader gammal. Bild AC Karlsson. 

En mops, är en mops, är en mops - svårt vara utan denna stora, lilla hund



Int Ch Cobby´s Bossie-Boots tillsammans med dottern Ch Fors Brunn's Lavendel
och Fors Brunn's Gullpudra (högst upp). Bild Göran Kempe.

Första kärleken i en kökssoffa



Dottern Cecilia och min första tik 
Dolcevita  e Ch Tomarans Great Grem 
och min förstföddemops 
Fors Brunn´s Pion.

 Två snarkande mopsar i en kökssoffa tillsammans med min vän, galopptränaren Lotta Karlström.

Denna syn en tidig sommarmorgon skapade kärleken till mopsen och vetskapen om att en sån hund skulle jag ha!

Det var mitten av 70-talet - jag hade häst och schäfer, man, liten dotter och bodde på nedlagda hälsobrunnen utanför Frövi, Fors Brunn.

Kan nog säga att det faktiskt var kärlek vid första ögonkasten för jag hade inte tidigare känt att den snarkande orientalen, som ursprungligen var till för att skrämma djävulen bort från templen, var en hund jag ville satsa på.

Men nu låg dom ju där - ordentligt nedbäddade och bara de svarta ansiktena stack upp.

Hade tidigare haft Airedale-terrier, en ilsken högt älskad tik efter Chresent Apollo, och i min ägo fanns nu fina schäfertiken Frigga e Int Ch Pierrings Ilex, som tidigare hade fått valpar e fantastiske trefaldige brukschampion och Int Uch Norm Av Midälvaland.

Tränaren Lotta var på genomresa efter starter på Jägersro och hon åkte redan dagen efter med löfte om att kontakta Renée Willes, Cobbys kennel.

Det tog ett tag innan jag fick den mopstik jag ville ha, för Reneés tikar gick tomma eller fick få valpar och trycket efter hennes hundar var stort. Men när en av de tikar hon parat - Ch Cobbys No Nonsens - valpade  e Ch Tomarans Great Grem och dessutom hos sin ägare Märit Gustafsson i Örebro, fick jag köpa den enda tiken i den kullen.

Dolcevita som hon hette blev en kanontik på alla sätt och snart blev hon champion.

Så började mina 27 år med mops och det blev en spännande och mycket lärorik resa.



Bröderna Fors Brunn's Glim O´Flanagan
och Eld och Glöd, 6 veckor.



Ingen lätt ras att föda upp

Det här ska inte bli nån redogörelse för alla mina 23 kullar utan en berättelse om hur jag i efterhand ser på min uppfödning.

Jag kommer också att berätta lite om kullar och enskilda valpar jag av olika skäl minns bäst.

Naturligtvis finns den allra första kullen kvar väldigt tydligt i minnet. Både för att det blev helt fantastiska valpar men också för min okunnighet om mopsfödslar när den första valpen kom.

Kunde inte i min vildaste fantasi tänka mej att tiken skulle dra ut ur valplådan med valpen hängande i navelsträngen.

När jag sansat mej och fått tillbaka tiken i lådan, klippt av navelsträngen insåg jag att mopsfödslar inte var som andra valpningar jag tidigare varit med om. Tiken struntade blankt i valparna, tittade med skräck på den förstfödde och gjorde inga ansatser att varken slicka den eller försöka putta den fram till spenarna. Hon överlät helt enkelt allt till mej.

Mot alla odds lyckades jag ändå få alla tre valparna att överleva och lärde mej med tiden diverse knep för att intressera tikarna för sina valpar. 

Jag lärde mej också intensivvård vid valpningarna och att man inte måste jaga iväg till veterinären även om det drar ut på tiden innan alla valpar har kommit ut.

Ch Fors Brunn's Whisky Mac, e Int Ch Cobby´s
 Bossie-Boots lämnade sex champion efter sej.

Om jag inte minns fel så är det bara tre tikar som jag tvingats förlösa med kejsarsnitt. Däremot har jag väntat både 20 och 24 timmar på sista valpen.

Olika mammaegenskaper

Under mina år som mopsuppfödare har jag också lärt mej att tikarnas mamma-egenskaper är väldigt olika. Än del är betydligt bättre mödrar än ovan beskrivna tik.

Det gäller också att säga ifrån till tikarna och inte tillåta att dom lämnar valplådan när valparna är små mer än korta stunder.

I början gick jag själv in och la till valparna varannan timme eftersom tikarna gick ur lådan, men det var ingen bra lösning. Valparna åt för fort när dom var superhungriga och fick ned mjölk i lungorna med lunginflammation som följd.

När jag började med mops i mitten på 70-talet var det Reneé Willes, Cobbys kennel som gav mej möjligheter att verkligen starta med bra avelsmateriel. Förutom den första tiken med Cobby-blod fick jag möjlighet att köpa svarta tiken Cobby´s Golly Wogg som blev en av mina stamtikar i kenneln. 

Jag fick  också överta kennelns internationelle championhane, mycket specielle, Cobby´s Bossie-Boots och hans syster Bizzy-Lizzy. Renée är den som har lärt mej i stort sett allt om rasen och hon fanns alltid till hands när något kärvade.

Vi hade många och långa samtal om både mopsarna och annat och med tiden betraktade jag henne som en nära vän. 

Jag tror att en av de viktigaste sakerna för en ny uppfödare är en god mentor.

Cobby-mopsarna och Renées sätt av visa hund och lägga upp sin avel, blev en stor förebild för mej som uppfödare. 

Jag minns bl a när jag såg den fantastiske importen Martlesham Bronson vinna BIS på "Stora Stockholm", bara 16 månader gammal.

Ett gäng Cobby-mopsar, som jag fick på ett vykort
från Reneé blev min förebild i avelsarbetet. 

Hundarna i soffan till vänster blev också en förebild för min avel. Från höger: In, Nord och DK Ch Colombine of Martlesham, Int och Nord Ch Ember of Martlesham, Int och Nord Ch Vina of Martlesham, Int och Nord Ch Blaezer och Int och Nord Ch Cobby´s Apricot Amber. Emellan sej producerade dessa hundar 41 champions.

Även om mopsen inte är någon lätt ras att föda upp, så är den väldigt enkel att äga.

Dom är trogna sin husse och matte, älskar barn, behöver knappast dresseras särskilt mycket.

Under alla år har jag bara fått tillbaka en enda valp.

Problemet är kanske mer att dom allra flesta valpköpare älskar sina hundar som sina egna barn och att det ofta är katastrof om det händer valparna något.

Ett problem är dock att dom inte klarar värme särskilt bra och därför inte passar att åka långt i varma bilar på sommaren. 

Detta var faktiskt en av anledning till att jag bytte ras. Åkte mycket bil vid den tiden på olika domaruppdrag och kurser och insåg att rasen inte alls mådde bra av detta. 

Efter flera incidenter i varm bil bestämde jag mej för att satsa på en saluki - en ras som jag ända sen slutet av 60-talet drömt om att få äga. Nu var jag hemma mycket mer och min tanke var att ha en salukitik som sällskap åt den enda mops jag just då hade kvar.

Tyvärr tvingades jag dock avliva mopsen innan det begav sej och jag bestämde mej för att satsa på saluki istället.

Men detta var alltså många år efter det att den första mopsen kom in i mitt hus 25 år tidigare. 

Fors Brunn's Lavendel, 4 månader, e Int Ch
Cobby´s Bossie Boots u Cobby´s Golly Wogg.

Kanonstart på uppfödningen

Min första uppfödda champion, Fors Brunn's Pion, kom redan i första kullen 1979 och tre år senare hade jag turen att få två kanonkullar med sammanlagt tio friska valpar med bara en veckas mellanrum.

I en av dom kullarna föddes bl a syskonen Lavendel (bilden) och Whisky Mac (bild längre upp i texten) som båda blev champion.

Mac, som ägdes av Ulla och Per Larsson i Malmö, blev sen far till sex champion, bl a en helt fantastisk tik, Bubblan´s Fernett Branca, som ägdes av Maija Timonen. Ruthan som hon kallades blev bl a gruppvinnare på Stora Stockholm, men fick tyvärr inga valpar. 
Jag fick senare låna henna av Maija men trots idoga försök blev hon aldrig dräktig. 

Ch Whisky Mac ägdes ursprungligen av Renée Willes som fick honom som ersättning för min stamtik Golly Wogg, och Renée var också anledningen till att denna valp var den enda Fors Brunnsmops som inte hade en svensk blomma i sitt namn.

Det är faktiskt en liten pikant historia bakom detta. 

Jag hade två kulllar med sammanlagt tio valpar samtidigt och det var redan tidigt bestämt att Renée skulle ha den enda svarta valpen i kullen undan Golly. 

Därför lade jag mej vinn om att döpa denna valp till något riktigt vackert och valet föll på, Ögontröst, ett namn som jag trodde skulle gillas.

När valparna var precis 8 veckor kom det sej att Renée var på väg hem från en utställning och därför svängde förbi för att hämta valpen.

Jag jobbade och det var kväll och lite stressigt och när Renée fick se valparna gillade hon inte mitt val av valp. Hon tyckte den svarta var för kort i halsen och ville byta till en av de gula valparna. Jag tyckte det var okey och hon tog sin valp och stamtavla och åkte hem.

Efter några timmar fick jag ett något upprört samtal till jobbet.

- Jag kan inte ha det namnet, jag måste få byta. Malört är bara inte tänkbart på denna vackra valp. 

Detta hade hänt att en av valparna fått ett mindre lyckat namn och att just den valpen nu var den som satt i Renées famn på väg hem till Ekerö.

Jag ställde som krav att det skulle vara ett blomnamn och att hon fick fixa det själv och ändra i stamtavlan.

Hunden döptes till, Whisky Mac, som enligt Renée är en gul ros.



Int o Nord Ch Bubblans Fernett Branca, e Ch Fors Brunn's Whisky Mac, här ca 6 veckor,

blev BIG på HUND-88 och Årets mops 1989. Ägare och fotograf Maija Timonen.

När jag började föda upp i slutet a 60-talet var det inte lika enkelt att få kennelnamn som nu, man skulle bli rekommenderad och också ha fött upp några kullar.

När första kullen föddes hade jag alltså inget kennelnamn och det var en av anledningarna till att jag valde ett tema, i mitt fall blomnamn.

I början var det enkelt och första kullen döptes till Pion, Lupin och Anemon - sedan blev det Daldocka, Flox, Jasmin, Kungsljus, Skvattram och Springkon, Dalia, Lavendel och Ögontröst.

                                           

Skäckfärgade mopsen Fors Brunn's 

Kattfot - mutation eller ett genomslag 

av gångna tiders ha-pa-hundar.

Kattfot - en sensation
Och Kattfot, som kom att bli den mest spektakulära mops som nånsin fötts i Sverige.
Han var ha-pa-tecknad (skäckfärgad) och genetiskt blåögd men förövrigt helt korrekt exteriört.
Kattfot väckte viss uppmärksamhet även utomlands eftersom vi i Mopsorderns tidskrift publicerade en artikel om denna ovanliga mops.
Härstamningen var Ch Animols Attila u Ch Fors Brunn's Gullpudra som var e engelske importen Int Ch Nanchyl Carolus.
Min första tanke var att tiken blivit tjuvparad under vistelsen hos hanhunden. Men detta kunde avskrivas med 100-procentig säkerhet plus att hunden var en mycket vacker och typisk mops på alla andra sätt än färgen. På bilden här bredvid är inte de vita och fawnfärgade partierna så framträdande men i verkligheten syntes de olikfärgade fälten, helt vitt framställ och en bred vit bläs i pannan, mycket tydligt. Han hade porslinsblå ögon och saknade också den karaktäristiska mörka och önskvärda "ålen" på ryggen.
När jag förlorade min sista mops 2004 hade jag haft rasen i 27 år. Under 16 år hade jag en frekvent uppfödning på en eller eller ibland två kullar per år - sammanlagt 23 kullar med 77 valpar. Som ni ser, inte särskilt många valpar per kull. Ofta föds det mellan 2-4 valpar men det är inte ovanligt att en eller flera valpar dör vid förlossningen eller under den första tiden. 

Mopsvalpar finner sej i det mesta - 
här väntar dom snällt i korgen 
medan Göran Kempe laddar.

Fantastisk familjehund
Mopsen är en fantastisk familjehund - jag har under åren inte fått tillbaka en enda hund på grund av att den inte fungerade i sin nya familj. 
Den älskar verkligen att bli ompysslad av barnen och deltar gärna i deras lekar. Men naturligtvis måste barnen vara hundvänliga och läras vad som är okey.
Att som här sitta i en korg och vänta på att bli fotograferad tycker dom flesta mopsvalpar är okey.
Här är det Glim O´Flanagan och Eld  och Glöd som blir förevigade.
Min dotter fick en egen hund, Kungsljus, när hon var tio och den och senare sonen Caprifol följde henne som en skugga vart hon än gick.
Valparna måste läras att undgås med t ex hästar för att klara sej i stallet. Tyvärr är dom lite för orädda och inser inte att dom är mindre än en häst eller en bill och råkar annars lätt ut för olyckor. Så nån riktig gårdshund kan man inte säga att den är.
Tyvärr har vi fått några stycken överkörda trots att vi varit mycket försiktiga.
Det roligaste med att ha mops var valparna - det är svårt att tänka sej någor mer underbart än att umgås med en kull mopsvalpar som just kommit på benen. Jag jobbade ofta sen kväll på tidningen och ägnade ofta några timmar vid midnatt åt att mata och leka med valparna.
Ofta är dom otroligt sociala och älskar alla som kommer för att se dom. 

En av mina vackraste valpar - 
Fors Brunn's Linnea e Int Ch Cobby's Ladykiller 
u Ch Fors Brunn's Lavendel.

Rasen är också otroligt anpassningsbar och det är ofta inget problem att omplacera en vuxen hund som inte platsar i uppfödningen. Valpköparna stod ofta på kö för att få ytterligare en hund. Det hände då och då att tikarna fick livmoderinflammation och dessa hundar särskilt populära eftersom dom gick att ha tillsammans med både tik och hane utan problem. 
Naturligtvis blev familjerna handplockade till dessa ofta lite äldre tikar men jag tror inte att det en enda gång vållat problem och efter bara några dagar var tiken anpassad i sitt nya hem.
Drömparning som gick snett
Ibland, när allting går snett, undrar man varför man överhuvudtaget föder upp valpar - men då får man också rannsaka sej själv.
Minns med lite vedmod den fantastiska kullen undan en av mina bästa tikar, Ch Fors Brunn's Lavendel där nästan allt gick fel. Tiken blev dräktig först efter tredje parningenmed Int Ch Cobby´s Ladykiller, och jag var verkligen glad när fyra valpar (tre hanar och en tik) föddes i en förlossning utan några som helst komplikationer.
Det var en tät parning (13,7 procent), för tät skulle nog dom flesta av oss tycka idag, men på den tiden gjorde man så utan att höja allt för mycket på ögonbrynen.
Samtidigt var det en drömparning som från början såg ut att gå hem. Men redan efter en vecka fick tiken lunginflammation och kunde efter tre veckor räddas enbart med hjälp av den starkaste sortens antibiotika.

Fors Brunn's Tidlösa ca 8 veckor, 
e Ch Fors Brunn's Humle 
u Fors Brunn's Allamanda.

Jag vet att jag var väldigt glad när hon svarade på behandlingen och började äta igen.
Hon hämtade sej snart och allt såg ut att vara okey.
På Mopsspecialen det året blev hon bästa valp.
Jag bestämde mej för att behålla både tiken och en hane i denna kull, och en av de andra hanarna köptes av en vän till mej, Lena Hägglund, Kennel O´Flanagan i Umeå.
Med facit i hand kan man dock säga att denna kull inte blev vad jag hoppades på och kanske kan jag inte skylla på nån annan än mej själv - tiken fick avlivas vid ett års ålder och två av hanarna - de vackraste blev kryptorchider. 
Kanske berodde tikens nevrologiska problem på den starka medicin vi tvingades ge henne som liten, med enstensproblemet får nog sättas upp på avelskontot.
Nu blev hanarna till glädje ändå hos sina nya ägare och Umeå-mopsen levde länge trots att han som valp råkade ramla ned från bron (förstukvisten) och skada ögonen så svårt att han fick akutopereras av lokal veterinär, eftersom inget flyg gick till Stockholm när det hände, och med ägare/doktor Karlsson på telefonlinje till Christina Narfström i Uppsala som assisterade.
Det kan inte ha blivit nån billig historia men vad gör man inte för världens gulligaste mopsvalp.
När man tänker tillbaka på tiden med mops, kan jag bara säga att det på många sätt var  fantastiska år som jag inte skulle vilja vara utan. 
Oftas minns man det spektakulära och annorlunda.
Jag minns t ex när en av mina tikar valpade på flyget tillsammans med fodervärldens 12-åriga son och hur det dessutom slumpade sej så att en av kvällstidningarna fanns med på planet och gjorde reportage om händelsen. 
12-åringen klarade detta galant och den på planet födda mopsen döptes till Flygande Rosentunnan medan valp nummer två född i min Volvo fick namnet, Smörboll Jag Rullar.
Jag skrev också om detta i Mopsordens tidskrift och hittar jag tidningen återkommer jag med denna berättelse i en egen blogg.

Int Ch Cobby´s Bossie-Boots
e Int Ch Neubraa Domino.

Bossie-Boots en hund att minnas
Jag minns också mina båda avelshundar, Int Ch Cobbys Bossie- Boots och Ch Fors Brunns Humle. 
Båda lämnade fina valpar och kompletterade varandra utmärkt.
Bosse kom till mej när Reneé slutade med sin avel. Jag hade redan tidigare använt honom och var väldigt nöjd med hans valpar.

Ch Fors Brunn's Humle
e Ch Flocktons Pot Black.

Både han och valparna var lite speciella och man kunde lätt se vilka valpar som var hans.
Jag är väldigt glad att jag fick möjlighet att äga denna hund
Humle var efter svarte engelske importen Ch Flocktons Pot Black, som ägdes av Irene Blomkvist, u Animols Melanie som i sin tur var efter Bosse-sonen Fors Brunn's Lejongap.
Med Humle ökade fertiliteten och jag tror att han var en bidragande orsak till att problemet med kryptorchider nästan helt försvann.
I kombination med Cobby-blodet, men också med andra linjer, producerade han många friska o sunda valpar.
Han lämnade 18 kullar med sammanlagt 48 valpar varav 9 var champion. 

Humles sista Fors Brunn's-
producerade valp blev
Ch FB Molly Rose.

Min sista mopskull föddes strax före jul 1995. Kullen var efter Fors Brunn's Humle u Fors Brunn'a Mor Marias Spetsar, som i sin tur var efter engelske importen Ch Auwil Peregrin. ägd av AnnKristin Eriksson Pugwamps kennel. Bakom Mors Marias Spetsar låg Ch Fors Brunn's Jungfrun I Det Gröna.
En av valparna var den förtjusande lilla tiken Ch Fors Brunn's Molly Rose som såldes till Anders och Mikael i Stockholm. Molly tog två av sina cert för Mickael Quinney  och Cadogan Bryn i Stockholm.
I samma veva råkade jag ut för en bilolycka, skilde mej och flyttade till stan och fick välja vilka hundar jag ville ha med mej. Det blev Humle, Jungfrun och senare parningsvalpen Puggens Assar Humle vilken också blev Humles sista valp.
Våren 2004 blev sista året med mops eftersom Assar fick avlivas på grund av kroniska halsinfektioner.
Det var en ny erfarenhet för mej att uppleva en hund som var så trång i halsen att han i stort sett andades genom ett tunt sugrör.  
Under mina år som uppfödare upplevde jag rasen som tämligen frisk dock som alla andra raser med vissa problem. 
Jag hade under åren hört om mopsar som fått delar av mjuka gommen bortopererad och också nosvecket reducerat men tyckt att detta måste vara extremfall. Nu fick jag klart för mej att mitt plötsligt uppkomna problem inte var helt ovanligt.
Några seriösa försök med att skapa ett mer organiserat hälsoregister lyckades aldrig under mina år i styrelsen och avelskommittén.
Mopsen är en fantastisk hund - ett kulturarv som inte får gå förlorad. Idag har antalet födda valpar ökat explosionsartat till omkring 600 registrerade. Frågan är om det är hälsosamt. 
// ACK                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                              
 Bilder Göran Kempe, Torsten Widholm och AC Karlsson.   

Denna bild får avsluta mina tankar och minnen om mops och livet
omkring dessa underbara djur. Våra specialutställningar
mitt i sommaren var en samlingspunkt för oss alla dit vi lockade
med våra valpköpare, åt tillsammans och diskuterade mopsens
framtid. Här får ni hjälpa mej lite med årtal, men detta borde ha varit
80-tal någonstans i närheten av Götene.
 Ingegärd Ejderklev, längst  upp på bilden, kennel Happa, var
arrangör. Domare Renée Willes i mörkblå dräkt.
Utställare från vänster, Ann Kristin Eriksson, Pugwamps, Harriet
Svensson, Humlans, Ann Christine Karlsson, Fors Brunn's
och Lotta Lindblad, Limeleaf´s. Till vänster Torsten Widholm.
Tips från Ann Kristin Eriksson är att platsen är KInnekleva 1984.

På besök hos Sissi på Fors Brunn - här kommer nya bilder på unghästarna



Axinne f 2006, e Twilight - Briar. Riden av Cecilia Zetterlund.
Uppfödare Madeleine Sandell - Bark.

 

Axinne och Sissi i Fors Brunns
ridhus 1 februari 2012



Passade på att ta lite nya bilder vid besöket hos dottern på Fors Brunn idag.

6-åriga Axinne, e Twilight - Briar, har utvecklat sej mycket under vintern och Sissi satsar på start till sommaren.

Också 4-åriga Bellis, e Belissimo M som reds in i höstas är igångsatt. Fick några fina bilder på henne när Sissi tömkörde.

Ska bli roligt att följa dessa båda hästar.


Sissi och Axinne 1 februari 2012





4-åriga Bellis, e Belissimo M u Dione e Magritte.

Bellis har växt mycket under vintern och är nu 1.72  i mankhöjd.

4-åriga Bellis är ur Belissimo M,s första kull i Sverige. Uppfödare Marianne och Sven Brofors, Stenungsund.