måndag 26 december 2011

Julafton på Fors Brunn - enda gången på året då alla möts


Nicklas, Johan, Mats och Hans - julafton på Fors Brunn 2011.
 Det är nästan bara en gång om året som vi syskon samlas - travtränare är ständigt ute och far och nu börjar det bli många i släkten.
Hans båda barn - Anna och Petter - går i pappas fotspår och är redan etablerade på kuskfronten och min egen dotter Cecilia tränar ihop med Mats, AF. It´s My Party, som från varande näst intill slaktad, räddades av en av delägarna och har senaste året sprungit in över 90 000 kronor.
Bara Mats son Nicklas sysslar med annat vilket innebär foto bl a från hög höjd, skidinstruktör och olika äventyr ute i världen.
Det där med hästar är verkligen en livsstil varesej det innebär trav som bröderna eller dressyr-inriktning, som Cecilia " Sissi" och jag själv.
För övrigt har jag själv tränat travhäst liksom min dåvarande man Bo.
Många hästmänniskor anses nog lite asociala eftersom det finns minimal tid för social verksamhet typ namnsdagar, födelsedagar och släktträffar, som många andra sysslar med.
Ofta är det hästarna som får styra familjens verksamhet

Anna och sambon Danne Jansson jobbar båda med
trav och satsar på en karriär som tränare och kusk.
Sissi har dock en man, Johan Zetterlund som är datakonsult och tillsammans med honom driver hon, Fors Brunns Konsult AB, ett företag i häst och databranchen.
Även Mats sambo Katarina Hoflin jobbar delvis med annat (lärare) men har stor del i skötseln av hästarna uppe på gården i Nora.

Ingen "julare"
Egentligen är jag själv ingen älskare av jul. Tycker att det är en högtid som mest skapar stress, både pågrund av kostnader och att många ensamma mår psykiskt dåligt under denna extrema familjehögtid.
Tidigare firade familjen jul i många år hos mamma som då ägde Mats gård i Kåfallstorp, men sedan hon dog, har Fors Brunn blivit den naturliga samlingspunkten.
Huset är stort och "salongen" med dubbel takhöjd gör sej extremt bra för julpynt och mycket folk.
Rummet var ursprungligen ännu större och hade en invändig balkong där orkestern satt och spelade när huset tjänade som hälsobrunn.

Viktigare idag
Jag tror att jag uppskatter julaftonen då vi alla samlas, mer idag när jag blivit äldre och bor ensam i en vanlig villa.
Eftersom jag i år bestämt mej för att inte julpynta, kändes det mycket stämningsfullt att komma upp till Sissi som verkligen gjort det läckert i sitt stora pampiga hus.

I förgrunden syns Nicklas och Johan framför den
enorma takkronan designad Bo Sigward.
Bristen på snö gör annars att det inte riktigt känns som julafton. Hela veckan har det varit mellan fem och sju grader varmt  - nu på julafton sjönk dock temperaturen till 0 med blixthalka som följd.

Petter Karlsson också kusk.
 .
Det där med julklappar är ett fenomen. Varje år säjer vi att vi inte ska köpa några julklappar men ändå blir det en ansenlig hög, i år bredvid den stora julbocken i granris, och lite spännande är det trots allt att öppna paketen.
Själv har jag under många år gått in för att göra blomstergrupper med egenplockad mossa och lite större udda krukor. Gillar julrosen, visserligare lite dyrare än hyacinter, men i gengäld står den sej länge och har man tur överlever den sen utomhus i flera år.
Tycker också att dom är så fina ihop med den gröna mossan som håller sej fräsch länge om den bara får lite vatten.

En liten julklappshög, trots att vi säjer att vi inte
 ska köpa några.
Konstaterar varje gång jag är hos Sissi att hennes stora trähus är väldigt charmigt i jämförelse med min lilla 50-talsvilla, men samtidigt är det betydligt mindre jobb med mitt lilla tegelhus i ett plan och också stor skillnad på att underhålla.

Brunnsort
Fors Brunn var en gång brunnsort och det nuvarande bostadshuset var det enda som räddades undan rivning under gengastiden.
Flera stora vackra trähus med fantastisk snickarglädje revs och eldades upp som bränsle i dåtidens bilar. Hembygdsföreningen har gett ut en bok där några av husen finns på bild bl a Socitetshuset och Badhuset. Det fanns också ett stall och, jag tror också en liten handelsbod.
Välsituerade damer som kände sej lite klena och sjukliga kom från bl a huvudstaden för att få vila och rekreation. 
Det finns också en speciell hälsokälla på tomten med mycket järnhaltigt vatten som ansågs mycket välgörande och gästerna fick heta lerinpacknigar i badhuset.
En egen station fanns bara någon kilometer från huset och det var dit gästerna anlände med tåg.                        

Sissi driver en träningsanläggning för häst på Fors Brunn, som för ett antal år sedan fick eget ridhus.

 Just det rummet där vi nu firade jul var en jättestor danssalong där orkestern satt och spelade på balkongen. Vore kul att veta vilka låtar som spelades på den tiden. Jag vet inte säkert men jag antar att dansanta par och singlar kom för att svänga sina lurviga med brunnsgästerna.
Nån dans blev det dock inte på julafton men otroligt god mat och  inte allt för hetsiga diskussioner. 

Bosse tillsammans med Sissis Jack
Russelterrier, Bang.

Kvällen avslutades med inspektion av Sissis föl, en egen e Conasseur och en inackordering efter Sir Oldenburg. Båda ser mycket lovande ut. Ska bli kul att följa dom framöver.

Nicklas Hoflin äventyrare.

Mina salukis fick, innan jag åkte hem, dra några vändor i Sissis ridhus med Annas Frank. Blir alltid lite extra fart när en ny hund är med i gänget men eftersom ridhuset inte har någon dörr framtill gällde det att fånga dom innan dom tröttnade på att springa. Kändes inte som att lösa salukisar hade varit optimalt på julnatten.
Tack Sissi o Johan för en jättetrevlig kväll.
Gott nytt år!                                                                                                                      //ACK


onsdag 7 december 2011

Fyra hundar av samma ras och ändå så olika!


Hisilome´s Frida Kahlo e Int CH Aziz Qadim u SCH Hisilome´s Celicia, 8 år i februari.

Uppfostran eller arv?

Tänk att fyra hundar av samma ras kan vara så olika!
Frida, Vera, Kaki och Andie - hur kunde dom få så olika temperament och sätt att bete sej.
Hur mycket spelar uppfostran under valp- och unghundstiden in för hur en individ formar sej och hur mycket spelar arvet in?


Hisilome´s Frida, Kahlo 2007. Bild Francis Roussel.
Frida först
När jag bestämde mej för att köpa Hisilome´s Frida Kahlo av Mary Ann hade jag aldrig haft saluki tidigare och jag levde i nån slags tro att dom var så känsliga att dom inte tålde att uppfostras särskilt bestämt.
Har efteråt insett att jag hade fel och att dom faktiskt kräver en ganska fast hand.
Trots detta är Frida en fantastiskt lättsam hund - hon lärde sej visserligen en massa divalater på grund av min bristande uppfostran men finner sej idag, som snart åttaåring, i det mesta. Dock lärde hon sej tidigt att "tala" mycket högt när hon ville ha igenom sin vilja. Betedde sej ofta ungefär som barn gör när morsan pratar för länge i telefonen. Hittade på nytt hyss för att få slut på samtalet.
När man byter från en extrem ras till en annan slås man av dom mycket tydliga rasegenskaper som finns.
Salukin är till skillnad från min tidigare ras, mopsen, inte speciellt sällskaplig.
Dom ligger gärna på sin plats även om du själv knallar omkring. Vill gärna ha dej under uppsikt men rantar inte efter så fort du reser dej.
Mina mopsar reste sej nästan alltid samtidigt som jag och gick jag upp på natten så gjorde dom ofta det också. Kunde faktiskt ibland vara rätt enerverande.
Specialroll
När något bra objekt att jaga dyker upp tycker jag att många salukis uppvisar spår av autistiska drag - jag menar att allt annat än bytet är borta. Dom går in i sin specialroll, som dom avlats för en gång i tiden och den som tror att du kan påverka en saluki som siktat ett tänkbart byte är helt fel ute.
Kanske finns det vissa linjer eller enstaka individer som inte så utpräglat har denna egenskap, men Frida hör definitivt inte till denna kategori.
Hon har också visat att hon är en mycket duktig LC-hund.
Hisilome´s Harissa Vera e Int Ch
Chranstal  Qantum u Int CH
Hisilome´s Celine.

Vera
Hund nummer två, Hisilome´s Harissa Vera, är väldigt olik Frida trots att dom har en hel del släktskap, Bl a är mammorna Celicia och Celine helsyskon. Vera är mer som en golden retriver. Hoppar gärna på folk, tigger mat och stjäl även det som finns på bord och bänkar. Hon är mycket mer förig och lyssnar faktiskt in en ganska mycket av det föraren försöker tillföra. Tror att det skulle gå att lära henne en hel del "konster".
Veras passion är mat och bollkastning och hon kommer ihärdigt tillbaka varje gång med bollen så jag ska kunna kasta den på nytt.
 
Duktig kull
Det verkar som om just den här kullen, MaryAnns H-kull, är mycket duktiga allroundhundar, för flera av Veras syskon har blivit Viltspårschampion och också spårat skadeskjutet vilt och då fått många lovord.
Vera är fantastisk att cykla med och hon kan hålla ett jämnt snabbt travtempo i många kilometer.
Ingen av mina hundar är särskilt bra uppfostrade när det gäller att hälsa folk välkomna. Dom fullkomligt kastar sej över besökarna och Vera är en av dom värsta. Helst ska hon pussa dom och lägga framtassarna på deras axlar. Inte alltid uppskattat
Men det är inte alla besökare som drabbas av mina hundars hårdhänta hälsning. Dom gör verkligen skillnad på folk och folk.
En av mina hästvänner tillika afghan-uppfödare, kan kliva in genom dörren och bara med sitt kroppsspråk få hundarna att backa fem meter och lugnt vänta på att få hälsa.
Håller faktiskt på med ett hemligt projekt gällande just detta - vi får se om det lyckas, men kom inte och säg att vinthundar är dumma...

Vera älskar att fightas om trasan eller bollar.

Kaki, älskar att ligga på sitt bord med god utsikt.
Kaki 
Min tredje saluki kommer ur Fridas första kull, efter Amiyat Argente "Zeb". Han liknar ingen annan saluki till temperamentet som jag känner och är den mest behagliga hund man kan tänka sej.
Man kan inte riktigt förstå hur en viss hund kan vara så enkel och okomplicerad när en annan av samma ras har ett helt annat temperament. Redan i valplådan var han enkel att hantera och man såg tydligt hur olika de tre valparna var till temperamentet.
Kanske spelar det in en del att jag från början höll på mycket med denna hund, eftersom jag tidigt bestämde mej för att behålla honom och på så sätt fick honom mer anhängig. 

Fors Brunns Kaki Persimon e Nord UCH Amiyat
Argente u Hisilome´s Frida Kahlo.
Det finns säkert många saker som spelar in men jag tror att han helt enkelt har fått det bästa från pappa Zeb och mamma Frida.
 Kaki är en sån hund som man kan ha med sej vart som helst - han lägger sej snällt och bidar sin tid eller hälsar på folk som finns i rummet. Hans mor är inte sån - hon kollar snabbt av rummen efter katter och andra rörliga föremål, kliver upp i soffor för att få den bästa platsen och blir sen fort otålig när ingenting händer omkring henne. 
Hon skämde ut sej redan son unghund genom att under ett årsmöte vägra att vara instängd i sin nya bur som hon gjorde allt för att riva sönder.
Sen dess har hon sansat sej betydligt och finner sej idag i att både bli instängd i bur och i bilen. Men talar gör hon fortfarande vilket kan vara nog så irriterande ibland. Det är ju inte säkert att alla gillar hennes falsettröst.


Fors Brunns Kaki Persimon har en egen sida på min blogg.
 När jag funderade på att köpa saluki blev jag avrådd av så gott som samtliga av mina uppfödarkollegor. "Du kommer att få hela huset uppätet", sa man bl a.
Jag tycker nog att de mesta av deras farhågor kom på skam. Men visst - hade jag aldrig haft hund tidigare, jobbat heltid, eller varit ointresserad av att motionera hundarna, hade det nog inte blivit så bra. För visst är salukin med sitt alldeles speciella sätt en ganska krävande hund som förutsätter engagemang och viss kunskap om rasens behov.
Andie
Detta fick jag erfara, inte minst när jag fick min senaste saluki, Shirin Roya Adiih, Andie.
Denna hund är helt olik mina andra: Fjärr och undflyende, känslig och på sin vakt, alltid beredd att fly sin väg om något inte passar, men också på nåt sätt förfinad men ändå ursprunglig.
Första vintern kunde hon stanna ute en timme i 10 graders kyla. Stod som en staty på utsiktsplatsen, ett bord i trädgården och spejade ut över nejden. Sedan kom hon in som om ingenting hade hänt, kröp ned på sin plats och somnade.
När vi var ute tog hon inte godis, det har tagit ända tills nu när hon är 18 månader innan hon gärna tar godis ur handen.
Hon drar sällan i kopplet men hoppar i luften när man går ut, precis som en fullblodshäst som krumbuktar på slakt grimskaft på väg ned till start.
När jag släpper henne på kapplöpningsbanan eller i ridhus är det full fart och man hoppas att hon ser väggen i ridhuset för annars skulle hon vara dödens. Men hon svänger alltid i tid och ingen av de andra hundarna kan följa med i hennes snäva svängar och höga fart.  

Andie är e Multi Ch Shiraz California Dreamin' u
 PLCH SELCCH Barakisch Qarib Ayaz. Se hennes sida
Bild Ingunn Sohlberg Ericsson

Jag kan inte sticka under stol med att denna hund har krävt mer av min tid och ett stort mått tålamod och uppfinningsrikedom för att fungera.
Samtidigt är hon en utmaning och jag gillar det. På samma sätt som när jag köpt alla mina hästar, som inte alltid har varit någon enkel match, så ville jag ha just Andie för att hon var min drömhund.
Oavsett om hon kräver mer av min tid, om hon äter på mina fåtöljer, måste matas med extra fin mat och markerar i sängar för att få ligga i fred för dom andra hundarna, så vill jag ha just henne.
Mopsarna
I över 20 år födde jag upp en annan kulturras - mops. Det är stor skillnad mellan dessa raser, jag ska skriva om dom en annan gång.
Helt klart var det en ras som var lättare att ha för gemene man, men inte heller dom passade alla.
Redan i slutet av 60-talet såg jag en saluki som en av fotograferna på tidningen där jag då jobbade, ägde och redan då fanns suget efter denna ras.
Men det dröjde alltså nästan nästan 40 år innan jag köpte en och nu är jag som 65-årig pensionär ägare till fyra underbara varelser.
Just nu, när jag skriver detta har det blivit vinter och snön har vält ned från himlen hela dagen. Ingen av mina hundar vill gå ut utan har lagt sej så nära min braskamin som möjligt i en stor hög. Bara Andie ligger en bit ifrån dom andra.
Många salukiägare har fler än en hund - det vore roligt att höra av fler hur de upplever olikheter och likheter hos sina hundar.
Kan man säja att olika linjer har utpräglat olika temperament eller är det mest mammorna, uppfödarna och sedermera husse och matte som präglar sina hundar.
Skriv gärna här i min blogg eller på E-post info@salukipug.se.
Logga också gärna in (till höger nästan längst ned) och anslut dej till den här webbplatsen.                                                                   //ACK

På språng - Andie ser sej själv i ridhusets stora spegel.