Från min horisont

En mops, är en mops, är en mops - svårt vara utan denna stora, lilla hund

2012-02-22T22:00:00.000+01:00

Int Ch Cobby´s Bossie-Boots tillsammans med dottern Ch Fors Brunn's Lavendel
och Fors Brunn's Gullpudra (högst upp). Bild Göran Kempe.

Första kärleken i en kökssoffa

Dottern Cecilia och min första tik
Dolcevita e Ch Tomarans Great Grem
och min förstföddemops
Fors Brunn´s Pion.

Två snarkande mopsar i en kökssoffa tillsammans med min vän, galopptränaren Lotta Karlström.

Denna syn en tidig sommarmorgon skapade kärleken till mopsen och vetskapen om att en sån hund skulle jag ha!

Det var mitten av 70-talet - jag hade häst och schäfer, man, liten dotter och bodde på nedlagda hälsobrunnen utanför Frövi, Fors Brunn.

Kan nog säga att det faktiskt var kärlek vid första ögonkasten för jag hade inte tidigare känt att den snarkande orientalen, som ursprungligen var till för att skrämma djävulen bort från templen, var en hund jag ville satsa på.

Men nu låg dom ju där - ordentligt nedbäddade och bara de svarta ansiktena stack upp.

Hade tidigare haft Airedale-terrier, en ilsken högt älskad tik efter Chresent Apollo, och i min ägo fanns nu fina schäfertiken Frigga e Int Ch Pierrings Ilex, som tidigare hade fått valpar e fantastiske trefaldige brukschampion och Int Uch Norm Av Midälvaland.

Tränaren Lotta var på genomresa efter starter på Jägersro och hon åkte redan dagen efter med löfte om att kontakta Renée Willes, Cobbys kennel.

Det tog ett tag innan jag fick den mopstik jag ville ha, för Reneés tikar gick tomma eller fick få valpar och trycket efter hennes hundar var stort. Men när en av de tikar hon parat - Ch Cobbys No Nonsens - valpade e Ch Tomarans Great Grem och dessutom hos sin ägare Märit Gustafsson i Örebro, fick jag köpa den enda tiken i den kullen.

Dolcevita som hon hette blev en kanontik på alla sätt och snart blev hon champion.

Så började mina 27 år med mops och det blev en spännande och mycket lärorik resa.

Bröderna Fors Brunn's Glim O´Flanagan
och Eld och Glöd, 6 veckor.

Ingen lätt ras att föda upp

Det här ska inte bli nån redogörelse för alla mina 23 kullar utan en berättelse om hur jag i efterhand ser på min uppfödning.

Jag kommer också att berätta lite om kullar och enskilda valpar jag av olika skäl minns bäst.

Naturligtvis finns den allra första kullen kvar väldigt tydligt i minnet. Både för att det blev helt fantastiska valpar men också för min okunnighet om mopsfödslar när den första valpen kom.

Kunde inte i min vildaste fantasi tänka mej att tiken skulle dra ut ur valplådan med valpen hängande i navelsträngen.

När jag sansat mej och fått tillbaka tiken i lådan, klippt av navelsträngen insåg jag att mopsfödslar inte var som andra valpningar jag tidigare varit med om. Tiken struntade blankt i valparna, tittade med skräck på den förstfödde och gjorde inga ansatser att varken slicka den eller försöka putta den fram till spenarna. Hon överlät helt enkelt allt till mej.

Mot alla odds lyckades jag ändå få alla tre valparna att överleva och lärde mej med tiden diverse knep för att intressera tikarna för sina valpar.

Jag lärde mej också intensivvård vid valpningarna och att man inte måste jaga iväg till veterinären även om det drar ut på tiden innan alla valpar har kommit ut.

Ch Fors Brunn's Whisky Mac, e Int Ch Cobby´s
Bossie-Boots lämnade sex champion efter sej.

Om jag inte minns fel så är det bara tre tikar som jag tvingats förlösa med kejsarsnitt. Däremot har jag väntat både 20 och 24 timmar på sista valpen.

Olika mammaegenskaper

Under mina år som mopsuppfödare har jag också lärt mej att tikarnas mamma-egenskaper är väldigt olika. Än del är betydligt bättre mödrar än ovan beskrivna tik.

Det gäller också att säga ifrån till tikarna och inte tillåta att dom lämnar valplådan när valparna är små mer än korta stunder.

I början gick jag själv in och la till valparna varannan timme eftersom tikarna gick ur lådan, men det var ingen bra lösning. Valparna åt för fort när dom var superhungriga och fick ned mjölk i lungorna med lunginflammation som följd.

När jag började med mops i mitten på 70-talet var det Reneé Willes, Cobbys kennel som gav mej möjligheter att verkligen starta med bra avelsmateriel. Förutom den första tiken med Cobby-blod fick jag möjlighet att köpa svarta tiken Cobby´s Golly Wogg som blev en av mina stamtikar i kenneln.

Jag fick också överta kennelns internationelle championhane, mycket specielle, Cobby´s Bossie-Boots och hans syster Bizzy-Lizzy. Renée är den som har lärt mej i stort sett allt om rasen och hon fanns alltid till hands när något kärvade.

Vi hade många och långa samtal om både mopsarna och annat och med tiden betraktade jag henne som en nära vän.

Jag tror att en av de viktigaste sakerna för en ny uppfödare är en god mentor.

Cobby-mopsarna och Renées sätt av visa hund och lägga upp sin avel, blev en stor förebild för mej som uppfödare.

Jag minns bl a när jag såg den fantastiske importen Martlesham Bronson vinna BIS på "Stora Stockholm", bara 16 månader gammal.

Ett gäng Cobby-mopsar, som jag fick på ett vykort
från Reneé blev min förebild i avelsarbetet.

Hundarna i soffan till vänster blev också en förebild för min avel. Från höger: In, Nord och DK Ch Colombine of Martlesham, Int och Nord Ch Ember of Martlesham, Int och Nord Ch Vina of Martlesham, Int och Nord Ch Blaezer och Int och Nord Ch Cobby´s Apricot Amber. Emellan sej producerade dessa hundar 41 champions.

Även om mopsen inte är någon lätt ras att föda upp, så är den väldigt enkel att äga.

Dom är trogna sin husse och matte, älskar barn, behöver knappast dresseras särskilt mycket.

Under alla år har jag bara fått tillbaka en enda valp.

Problemet är kanske mer att dom allra flesta valpköpare älskar sina hundar som sina egna barn och att det ofta är katastrof om det händer valparna något.

Ett problem är dock att dom inte klarar värme särskilt bra och därför inte passar att åka långt i varma bilar på sommaren.

Detta var faktiskt en av anledning till att jag bytte ras. Åkte mycket bil vid den tiden på olika domaruppdrag och kurser och insåg att rasen inte alls mådde bra av detta.

Efter flera incidenter i varm bil bestämde jag mej för att satsa på en saluki - en ras som jag ända sen slutet av 60-talet drömt om att få äga. Nu var jag hemma mycket mer och min tanke var att ha en salukitik som sällskap åt den enda mops jag just då hade kvar.

Tyvärr tvingades jag dock avliva mopsen innan det begav sej och jag bestämde mej för att satsa på saluki istället.

Men detta var alltså många år efter det att den första mopsen kom in i mitt hus 25 år tidigare.

Fors Brunn's Lavendel, 4 månader, e Int Ch
Cobby´s Bossie Boots u Cobby´s Golly Wogg.

Kanonstart på uppfödningen

Min första uppfödda champion, Fors Brunn's Pion, kom redan i första kullen 1979 och tre år senare hade jag turen att få två kanonkullar med sammanlagt tio friska valpar med bara en veckas mellanrum.

I en av dom kullarna föddes bl a syskonen Lavendel (bilden) och Whisky Mac (bild längre upp i texten) som båda blev champion.

Mac, som ägdes av Ulla och Per Larsson i Malmö, blev sen far till sex champion, bl a en helt fantastisk tik, Bubblan´s Fernett Branca, som ägdes av Maija Timonen. Ruthan som hon kallades blev bl a gruppvinnare på Stora Stockholm, men fick tyvärr inga valpar.
Jag fick senare låna henna av Maija men trots idoga försök blev hon aldrig dräktig.

Ch Whisky Mac ägdes ursprungligen av Renée Willes som fick honom som ersättning för min stamtik Golly Wogg, och Renée var också anledningen till att denna valp var den enda Fors Brunnsmops som inte hade en svensk blomma i sitt namn.

Det är faktiskt en liten pikant historia bakom detta.

Jag hade två kulllar med sammanlagt tio valpar samtidigt och det var redan tidigt bestämt att Renée skulle ha den enda svarta valpen i kullen undan Golly.

Därför lade jag mej vinn om att döpa denna valp till något riktigt vackert och valet föll på, Ögontröst, ett namn som jag trodde skulle gillas.

När valparna var precis 8 veckor kom det sej att Renée var på väg hem från en utställning och därför svängde förbi för att hämta valpen.

Jag jobbade och det var kväll och lite stressigt och när Renée fick se valparna gillade hon inte mitt val av valp. Hon tyckte den svarta var för kort i halsen och ville byta till en av de gula valparna. Jag tyckte det var okey och hon tog sin valp och stamtavla och åkte hem.

Efter några timmar fick jag ett något upprört samtal till jobbet.

- Jag kan inte ha det namnet, jag måste få byta. Malört är bara inte tänkbart på denna vackra valp.

Detta hade hänt att en av valparna fått ett mindre lyckat namn och att just den valpen nu var den som satt i Renées famn på väg hem till Ekerö.

Jag ställde som krav att det skulle vara ett blomnamn och att hon fick fixa det själv och ändra i stamtavlan.

Hunden döptes till, Whisky Mac, som enligt Renée är en gul ros.

Int o Nord Ch Bubblans Fernett Branca, e Ch Fors Brunn's Whisky Mac, här ca 6 veckor,

blev BIG på HUND-88 och Årets mops 1989. Ägare och fotograf Maija Timonen.

När jag började föda upp i slutet a 60-talet var det inte lika enkelt att få kennelnamn som nu, man skulle bli rekommenderad och också ha fött upp några kullar.

När första kullen föddes hade jag alltså inget kennelnamn och det var en av anledningarna till att jag valde ett tema, i mitt fall blomnamn.

I början var det enkelt och första kullen döptes till Pion, Lupin och Anemon - sedan blev det Daldocka, Flox, Jasmin, Kungsljus, Skvattram och Springkon, Dalia, Lavendel och Ögontröst.

Skäckfärgade mopsen Fors Brunn's

Kattfot - mutation eller ett genomslag

av gångna tiders ha-pa-hundar.

Kattfot - en sensation
Och Kattfot, som kom att bli den mest spektakulära mops som nånsin fötts i Sverige.
Han var ha-pa-tecknad (skäckfärgad) och genetiskt blåögd men förövrigt helt korrekt exteriört.
Kattfot väckte viss uppmärksamhet även utomlands eftersom vi i Mopsorderns tidskrift publicerade en artikel om denna ovanliga mops.
Härstamningen var Ch Animols Attila u Ch Fors Brunn's Gullpudra som var e engelske importen Int Ch Nanchyl Carolus.
Min första tanke var att tiken blivit tjuvparad under vistelsen hos hanhunden. Men detta kunde avskrivas med 100-procentig säkerhet plus att hunden var en mycket vacker och typisk mops på alla andra sätt än färgen. På bilden här bredvid är inte de vita och fawnfärgade partierna så framträdande men i verkligheten syntes de olikfärgade fälten, helt vitt framställ och en bred vit bläs i pannan, mycket tydligt. Han hade porslinsblå ögon och saknade också den karaktäristiska mörka och önskvärda "ålen" på ryggen.
När jag förlorade min sista mops 2004 hade jag haft rasen i 27 år. Under 16 år hade jag en frekvent uppfödning på en eller eller ibland två kullar per år - sammanlagt 23 kullar med 77 valpar. Som ni ser, inte särskilt många valpar per kull. Ofta föds det mellan 2-4 valpar men det är inte ovanligt att en eller flera valpar dör vid förlossningen eller under den första tiden.

Mopsvalpar finner sej i det mesta -
här väntar dom snällt i korgen
medan Göran Kempe laddar.

Fantastisk familjehund
Mopsen är en fantastisk familjehund - jag har under åren inte fått tillbaka en enda hund på grund av att den inte fungerade i sin nya familj.
Den älskar verkligen att bli ompysslad av barnen och deltar gärna i deras lekar. Men naturligtvis måste barnen vara hundvänliga och läras vad som är okey.
Att som här sitta i en korg och vänta på att bli fotograferad tycker dom flesta mopsvalpar är okey.
Här är det Glim O´Flanagan och Eld och Glöd som blir förevigade.
Min dotter fick en egen hund, Kungsljus, när hon var tio och den och senare sonen Caprifol följde henne som en skugga vart hon än gick.
Valparna måste läras att undgås med t ex hästar för att klara sej i stallet. Tyvärr är dom lite för orädda och inser inte att dom är mindre än en häst eller en bill och råkar annars lätt ut för olyckor. Så nån riktig gårdshund kan man inte säga att den är.
Tyvärr har vi fått några stycken överkörda trots att vi varit mycket försiktiga.
Det roligaste med att ha mops var valparna - det är svårt att tänka sej någor mer underbart än att umgås med en kull mopsvalpar som just kommit på benen. Jag jobbade ofta sen kväll på tidningen och ägnade ofta några timmar vid midnatt åt att mata och leka med valparna.
Ofta är dom otroligt sociala och älskar alla som kommer för att se dom.

En av mina vackraste valpar -
Fors Brunn's Linnea e Int Ch Cobby's Ladykiller
u Ch Fors Brunn's Lavendel.

Rasen är också otroligt anpassningsbar och det är ofta inget problem att omplacera en vuxen hund som inte platsar i uppfödningen. Valpköparna stod ofta på kö för att få ytterligare en hund. Det hände då och då att tikarna fick livmoderinflammation och dessa hundar särskilt populära eftersom dom gick att ha tillsammans med både tik och hane utan problem.
Naturligtvis blev familjerna handplockade till dessa ofta lite äldre tikar men jag tror inte att det en enda gång vållat problem och efter bara några dagar var tiken anpassad i sitt nya hem.
Drömparning som gick snett
Ibland, när allting går snett, undrar man varför man överhuvudtaget föder upp valpar - men då får man också rannsaka sej själv.
Minns med lite vedmod den fantastiska kullen undan en av mina bästa tikar, Ch Fors Brunn's Lavendel där nästan allt gick fel. Tiken blev dräktig först efter tredje parningenmed Int Ch Cobby´s Ladykiller, och jag var verkligen glad när fyra valpar (tre hanar och en tik) föddes i en förlossning utan några som helst komplikationer.
Det var en tät parning (13,7 procent), för tät skulle nog dom flesta av oss tycka idag, men på den tiden gjorde man så utan att höja allt för mycket på ögonbrynen.
Samtidigt var det en drömparning som från början såg ut att gå hem. Men redan efter en vecka fick tiken lunginflammation och kunde efter tre veckor räddas enbart med hjälp av den starkaste sortens antibiotika.

Fors Brunn's Tidlösa ca 8 veckor,
e Ch Fors Brunn's Humle
u Fors Brunn's Allamanda.

Jag vet att jag var väldigt glad när hon svarade på behandlingen och började äta igen.
Hon hämtade sej snart och allt såg ut att vara okey.
På Mopsspecialen det året blev hon bästa valp.
Jag bestämde mej för att behålla både tiken och en hane i denna kull, och en av de andra hanarna köptes av en vän till mej, Lena Hägglund, Kennel O´Flanagan i Umeå.
Med facit i hand kan man dock säga att denna kull inte blev vad jag hoppades på och kanske kan jag inte skylla på nån annan än mej själv - tiken fick avlivas vid ett års ålder och två av hanarna - de vackraste blev kryptorchider.
Kanske berodde tikens nevrologiska problem på den starka medicin vi tvingades ge henne som liten, med enstensproblemet får nog sättas upp på avelskontot.
Nu blev hanarna till glädje ändå hos sina nya ägare och Umeå-mopsen levde länge trots att han som valp råkade ramla ned från bron (förstukvisten) och skada ögonen så svårt att han fick akutopereras av lokal veterinär, eftersom inget flyg gick till Stockholm när det hände, och med ägare/doktor Karlsson på telefonlinje till Christina Narfström i Uppsala som assisterade.
Det kan inte ha blivit nån billig historia men vad gör man inte för världens gulligaste mopsvalp.
När man tänker tillbaka på tiden med mops, kan jag bara säga att det på många sätt var fantastiska år som jag inte skulle vilja vara utan.
Oftas minns man det spektakulära och annorlunda.
Jag minns t ex när en av mina tikar valpade på flyget tillsammans med fodervärldens 12-åriga son och hur det dessutom slumpade sej så att en av kvällstidningarna fanns med på planet och gjorde reportage om händelsen.
12-åringen klarade detta galant och den på planet födda mopsen döptes till Flygande Rosentunnan medan valp nummer två född i min Volvo fick namnet, Smörboll Jag Rullar.
Jag skrev också om detta i Mopsordens tidskrift och hittar jag tidningen återkommer jag med denna berättelse i en egen blogg.

Int Ch Cobby´s Bossie-Boots
e Int Ch Neubraa Domino.

Bossie-Boots en hund att minnas
Jag minns också mina båda avelshundar, Int Ch Cobbys Bossie- Boots och Ch Fors Brunns Humle.
Båda lämnade fina valpar och kompletterade varandra utmärkt.
Bosse kom till mej när Reneé slutade med sin avel. Jag hade redan tidigare använt honom och var väldigt nöjd med hans valpar.

Ch Fors Brunn's Humle
e Ch Flocktons Pot Black.

Både han och valparna var lite speciella och man kunde lätt se vilka valpar som var hans.
Jag är väldigt glad att jag fick möjlighet att äga denna hund
Humle var efter svarte engelske importen Ch Flocktons Pot Black, som ägdes av Irene Blomkvist, u Animols Melanie som i sin tur var efter Bosse-sonen Fors Brunn's Lejongap.
Med Humle ökade fertiliteten och jag tror att han var en bidragande orsak till att problemet med kryptorchider nästan helt försvann.
I kombination med Cobby-blodet, men också med andra linjer, producerade han många friska o sunda valpar.
Han lämnade 18 kullar med sammanlagt 48 valpar varav 9 var champion.

Humles sista Fors Brunn's-
producerade valp blev
Ch FB Molly Rose.

Min sista mopskull föddes strax före jul 1995. Kullen var efter Fors Brunn's Humle u Fors Brunn'a Mor Marias Spetsar, som i sin tur var efter engelske importen Ch Auwil Peregrin. ägd av AnnKristin Eriksson Pugwamps kennel. Bakom Mors Marias Spetsar låg Ch Fors Brunn's Jungfrun I Det Gröna.
En av valparna var den förtjusande lilla tiken Ch Fors Brunn's Molly Rose som såldes till Anders och Mikael i Stockholm. Molly tog två av sina cert för Mickael Quinney och Cadogan Bryn i Stockholm.
I samma veva råkade jag ut för en bilolycka, skilde mej och flyttade till stan och fick välja vilka hundar jag ville ha med mej. Det blev Humle, Jungfrun och senare parningsvalpen Puggens Assar Humle vilken också blev Humles sista valp.
Våren 2004 blev sista året med mops eftersom Assar fick avlivas på grund av kroniska halsinfektioner.
Det var en ny erfarenhet för mej att uppleva en hund som var så trång i halsen att han i stort sett andades genom ett tunt sugrör.
Under mina år som uppfödare upplevde jag rasen som tämligen frisk dock som alla andra raser med vissa problem.
Jag hade under åren hört om mopsar som fått delar av mjuka gommen bortopererad och också nosvecket reducerat men tyckt att detta måste vara extremfall. Nu fick jag klart för mej att mitt plötsligt uppkomna problem inte var helt ovanligt.
Några seriösa försök med att skapa ett mer organiserat hälsoregister lyckades aldrig under mina år i styrelsen och avelskommittén.
Mopsen är en fantastisk hund - ett kulturarv som inte får gå förlorad. Idag har antalet födda valpar ökat explosionsartat till omkring 600 registrerade. Frågan är om det är hälsosamt.
// ACK
Bilder Göran Kempe, Torsten Widholm och AC Karlsson.

Denna bild får avsluta mina tankar och minnen om mops och livet
omkring dessa underbara djur. Våra specialutställningar
mitt i sommaren var en samlingspunkt för oss alla dit vi lockade
med våra valpköpare, åt tillsammans och diskuterade mopsens
framtid. Här får ni hjälpa mej lite med årtal, men detta borde ha varit
80-tal någonstans i närheten av Götene.
Ingegärd Ejderklev, längst upp på bilden, kennel Happa, var
arrangör. Domare Renée Willes i mörkblå dräkt.
Utställare från vänster, Ann Kristin Eriksson, Pugwamps, Harriet
Svensson, Humlans, Ann Christine Karlsson, Fors Brunn's
och Lotta Lindblad, Limeleaf´s. Till vänster Torsten Widholm.

På besök hos Sissi på Fors Brunn - här kommer nya bilder på unghästarna

2012-02-02T02:32:00.000+01:00

Axinne f 2006, e Twilight - Briar. Riden av Cecilia Zetterlund.
Uppfödare Madeleine Sandell - Bark.

Axinne och Sissi i Fors Brunns
ridhus 1 februari 2012

Passade på att ta lite nya bilder vid besöket hos dottern på Fors Brunn idag.

6-åriga Axinne, e Twilight - Briar, har utvecklat sej mycket under vintern och Sissi satsar på start till sommaren.

Också 4-åriga Bellis, e Belissimo M som reds in i höstas är igångsatt. Fick några fina bilder på henne när Sissi tömkörde.

Ska bli roligt att följa dessa båda hästar.

Sissi och Axinne 1 februari 2012

Axinne jobbas mycket i låg form. Hon har fotsatt att växa i höst-vinter
och är nu 1.75 hög.

4-åriga Bellis, e Belissimo M u Dione e Magritte.

Bellis har växt mycket under vintern och är nu 1.72 i mankhöjd.

4-åriga Bellis är ur Belissimo M,s första kull i Sverige. Uppfödare Marianne och Sven Brofors, Stenungsund.

Äppelträd i vintersol - vacker gratiskonstkonst i Marieberg

2012-01-20T03:59:00.002+01:00

Ett knotigt gammalt äppelträd delvis övertäckt med mossa skulle platsa som
konst på en vit vägg. Bild AC Karlsson

Gammalt och knotigt - kanske har det sett sina bästa dar som bärare av frukt - men så vackert.
Hittade motivet i, en just nu, öde trädgård och kunde inte låta bli att fotografera det åldriga äppleträder från olika håll. Det var också perfekt väder med några fattiga solstrålar som försiktigt letade sej in genom grenverket.
Såg det också i höstas, men kommer inte ihåg vilken sorts äpplen det bar. Men troligen var det en gammal sort för trädet har helt klart en hel del år på nacken.
Bilderna är tagna 16 januari denna märkliga vinter 2012. //ACK

Ekorrn satt på tallestam - svårfångat byte för Kaki o Andie

2012-01-17T04:45:00.001+01:00

Jag förstod inte varför hundarna blev vilda och med raggen rest
stirrade upp i himlen men så fick jag se den lilla bruna med lång svans.

Kaki och Andie funderar på hur dom ska komma åt
den ovanliga trädgårdsgästen högt upp i "deras" tall.

Första gången här
Det var länge sen jag såg en ekorre - förmodligen har jag inte sett nån sen jag flyttade till Örebro för tio år sen.
Bodde något år i Lanna, alldeles i kanten av golfbanan och då såg jag några exemplar men inte alls så många som "hemma" på Fors Brunn, där det alltid fanns ekorrar i tallarna runt omkring.
Men nu dök den ovanliga gästen alltså upp här i trädgården den 14 januari.

Kanske har vi för mycket katter här i Marieberg. Läste att just katten var en av ekorrens fiende.
Lite fakta om ekorren:
Hemvist är Europa och norra Asien. Längd, 24 - 30 cm + svans 17-20 cm. Vikten är mellan 200 och 450 gram och den kan bli ca 3 år.
Ekorren lever ensam, utom vid parningen, går dräktig 32 - 40 dygn och föder allt från 1 till 7 ungar. Får oftast 2 - 3 kullar per år.
Lever på frön från barrträd, blommor, ekollon, nötter, bark, svamp, bladlöss och fågelägg. //ACK

Julafton på Fors Brunn - enda gången på året då alla möts

2011-12-26T02:11:00.000+01:00

Nicklas, Johan, Mats och Hans - julafton på Fors Brunn 2011.

Det är nästan bara en gång om året som vi syskon samlas - travtränare är ständigt ute och far och nu börjar det bli många i släkten.
Hans båda barn - Anna och Petter - går i pappas fotspår och är redan etablerade på kuskfronten och min egen dotter Cecilia tränar ihop med Mats, AF. It´s My Party, som från varande näst intill slaktad, räddades av en av delägarna och har senaste året sprungit in över 90 000 kronor.
Bara Mats son Nicklas sysslar med annat vilket innebär foto bl a från hög höjd, skidinstruktör och olika äventyr ute i världen.
Det där med hästar är verkligen en livsstil varesej det innebär trav som bröderna eller dressyr-inriktning, som Cecilia " Sissi" och jag själv.
För övrigt har jag själv tränat travhäst liksom min dåvarande man Bo.
Många hästmänniskor anses nog lite asociala eftersom det finns minimal tid för social verksamhet typ namnsdagar, födelsedagar och släktträffar, som många andra sysslar med.
Ofta är det hästarna som får styra familjens verksamhet

Anna och sambon Danne Jansson jobbar båda med
trav och satsar på en karriär som tränare och kusk.

Sissi har dock en man, Johan Zetterlund som är datakonsult och tillsammans med honom driver hon, Fors Brunns Konsult AB, ett företag i häst och databranchen.
Även Mats sambo Katarina Hoflin jobbar delvis med annat (lärare) men har stor del i skötseln av hästarna uppe på gården i Nora.

Ingen "julare"

Egentligen är jag själv ingen älskare av jul. Tycker att det är en högtid som mest skapar stress, både pågrund av kostnader och att många ensamma mår psykiskt dåligt under denna extrema familjehögtid.
Tidigare firade familjen jul i många år hos mamma som då ägde Mats gård i Kåfallstorp, men sedan hon dog, har Fors Brunn blivit den naturliga samlingspunkten.
Huset är stort och "salongen" med dubbel takhöjd gör sej extremt bra för julpynt och mycket folk.
Rummet var ursprungligen ännu större och hade en invändig balkong där orkestern satt och spelade när huset tjänade som hälsobrunn.

Viktigare idag
Jag tror att jag uppskatter julaftonen då vi alla samlas, mer idag när jag blivit äldre och bor ensam i en vanlig villa.

Eftersom jag i år bestämt mej för att inte julpynta, kändes det mycket stämningsfullt att komma upp till Sissi som verkligen gjort det läckert i sitt stora pampiga hus.

I förgrunden syns Nicklas och Johan framför den
enorma takkronan designad Bo Sigward.

Bristen på snö gör annars att det inte riktigt känns som julafton. Hela veckan har det varit mellan fem och sju grader varmt - nu på julafton sjönk dock temperaturen till 0 med blixthalka som följd.

Petter Karlsson också kusk.

.
Det där med julklappar är ett fenomen. Varje år säjer vi att vi inte ska köpa några julklappar men ändå blir det en ansenlig hög, i år bredvid den stora julbocken i granris, och lite spännande är det trots allt att öppna paketen.

Själv har jag under många år gått in för att göra blomstergrupper med egenplockad mossa och lite större udda krukor. Gillar julrosen, visserligare lite dyrare än hyacinter, men i gengäld står den sej länge och har man tur överlever den sen utomhus i flera år.
Tycker också att dom är så fina ihop med den gröna mossan som håller sej fräsch länge om den bara får lite vatten.

En liten julklappshög, trots att vi säjer att vi inte
ska köpa några.

Konstaterar varje gång jag är hos Sissi att hennes stora trähus är väldigt charmigt i jämförelse med min lilla 50-talsvilla, men samtidigt är det betydligt mindre jobb med mitt lilla tegelhus i ett plan och också stor skillnad på att underhålla.

Brunnsort
Fors Brunn var en gång brunnsort och det nuvarande bostadshuset var det enda som räddades undan rivning under gengastiden.
Flera stora vackra trähus med fantastisk snickarglädje revs och eldades upp som bränsle i dåtidens bilar. Hembygdsföreningen har gett ut en bok där några av husen finns på bild bl a Socitetshuset och Badhuset. Det fanns också ett stall och, jag tror också en liten handelsbod.
Välsituerade damer som kände sej lite klena och sjukliga kom från bl a huvudstaden för att få vila och rekreation.
Det finns också en speciell hälsokälla på tomten med mycket järnhaltigt vatten som ansågs mycket välgörande och gästerna fick heta lerinpacknigar i badhuset.
En egen station fanns bara någon kilometer från huset och det var dit gästerna anlände med tåg.

Sissi driver en träningsanläggning för häst på Fors Brunn, som för ett antal år sedan fick eget ridhus.

Just det rummet där vi nu firade jul var en jättestor danssalong där orkestern satt och spelade på balkongen. Vore kul att veta vilka låtar som spelades på den tiden. Jag vet inte säkert men jag antar att dansanta par och singlar kom för att svänga sina lurviga med brunnsgästerna.
Nån dans blev det dock inte på julafton men otroligt god mat och inte allt för hetsiga diskussioner.

Bosse tillsammans med Sissis Jack
Russelterrier, Bang.

Kvällen avslutades med inspektion av Sissis föl, en egen e Conasseur och en inackordering efter Sir Oldenburg. Båda ser mycket lovande ut. Ska bli kul att följa dom framöver.

Nicklas Hoflin äventyrare.

Mina salukis fick, innan jag åkte hem, dra några vändor i Sissis ridhus med Annas Frank. Blir alltid lite extra fart när en ny hund är med i gänget men eftersom ridhuset inte har någon dörr framtill gällde det att fånga dom innan dom tröttnade på att springa. Kändes inte som att lösa salukisar hade varit optimalt på julnatten.

Tack Sissi o Johan för en jättetrevlig kväll.

Gott nytt år! //ACK

Fyra hundar av samma ras och ändå så olika!

2011-12-07T20:00:00.005+01:00

Hisilome´s Frida Kahlo e Int CH Aziz Qadim u SCH Hisilome´s Celicia, 8 år i februari.

Uppfostran eller arv?

Tänk att fyra hundar av samma ras kan vara så olika!
Frida, Vera, Kaki och Andie - hur kunde dom få så olika temperament och sätt att bete sej.
Hur mycket spelar uppfostran under valp- och unghundstiden in för hur en individ formar sej och hur mycket spelar arvet in?

Hisilome´s Frida, Kahlo 2007. Bild Francis Roussel.

Frida först

När jag bestämde mej för att köpa Hisilome´s Frida Kahlo av Mary Ann hade jag aldrig haft saluki tidigare och jag levde i nån slags tro att dom var så känsliga att dom inte tålde att uppfostras särskilt bestämt.
Har efteråt insett att jag hade fel och att dom faktiskt kräver en ganska fast hand.
Trots detta är Frida en fantastiskt lättsam hund - hon lärde sej visserligen en massa divalater på grund av min bristande uppfostran men finner sej idag, som snart åttaåring, i det mesta. Dock lärde hon sej tidigt att "tala" mycket högt när hon ville ha igenom sin vilja. Betedde sej ofta ungefär som barn gör när morsan pratar för länge i telefonen. Hittade på nytt hyss för att få slut på samtalet.

När man byter från en extrem ras till en annan slås man av dom mycket tydliga rasegenskaper som finns.
Salukin är till skillnad från min tidigare ras, mopsen, inte speciellt sällskaplig.
Dom ligger gärna på sin plats även om du själv knallar omkring. Vill gärna ha dej under uppsikt men rantar inte efter så fort du reser dej.
Mina mopsar reste sej nästan alltid samtidigt som jag och gick jag upp på natten så gjorde dom ofta det också. Kunde faktiskt ibland vara rätt enerverande.
Specialroll
När något bra objekt att jaga dyker upp tycker jag att många salukis uppvisar spår av autistiska drag - jag menar att allt annat än bytet är borta. Dom går in i sin specialroll, som dom avlats för en gång i tiden och den som tror att du kan påverka en saluki som siktat ett tänkbart byte är helt fel ute.
Kanske finns det vissa linjer eller enstaka individer som inte så utpräglat har denna egenskap, men Frida hör definitivt inte till denna kategori.
Hon har också visat att hon är en mycket duktig LC-hund.

Hisilome´s Harissa Vera e Int Ch
Chranstal Qantum u Int CH
Hisilome´s Celine.

Vera

Hund nummer två, Hisilome´s Harissa Vera, är väldigt olik Frida trots att dom har en hel del släktskap, Bl a är mammorna Celicia och Celine helsyskon. Vera är mer som en golden retriver. Hoppar gärna på folk, tigger mat och stjäl även det som finns på bord och bänkar. Hon är mycket mer förig och lyssnar faktiskt in en ganska mycket av det föraren försöker tillföra. Tror att det skulle gå att lära henne en hel del "konster".

Veras passion är mat och bollkastning och hon kommer ihärdigt tillbaka varje gång med bollen så jag ska kunna kasta den på nytt.

Duktig kull
Det verkar som om just den här kullen, MaryAnns H-kull, är mycket duktiga allroundhundar, för flera av Veras syskon har blivit Viltspårschampion och också spårat skadeskjutet vilt och då fått många lovord.

Vera är fantastisk att cykla med och hon kan hålla ett jämnt snabbt travtempo i många kilometer.

Ingen av mina hundar är särskilt bra uppfostrade när det gäller att hälsa folk välkomna. Dom fullkomligt kastar sej över besökarna och Vera är en av dom värsta. Helst ska hon pussa dom och lägga framtassarna på deras axlar. Inte alltid uppskattat

Men det är inte alla besökare som drabbas av mina hundars hårdhänta hälsning. Dom gör verkligen skillnad på folk och folk.

En av mina hästvänner tillika afghan-uppfödare, kan kliva in genom dörren och bara med sitt kroppsspråk få hundarna att backa fem meter och lugnt vänta på att få hälsa.

Håller faktiskt på med ett hemligt projekt gällande just detta - vi får se om det lyckas, men kom inte och säg att vinthundar är dumma...

Vera älskar att fightas om trasan eller bollar.

Kaki, älskar att ligga på sitt bord med god utsikt.

Kaki

Min tredje saluki kommer ur Fridas första kull, efter Amiyat Argente "Zeb". Han liknar ingen annan saluki till temperamentet som jag känner och är den mest behagliga hund man kan tänka sej.
Man kan inte riktigt förstå hur en viss hund kan vara så enkel och okomplicerad när en annan av samma ras har ett helt annat temperament. Redan i valplådan var han enkel att hantera och man såg tydligt hur olika de tre valparna var till temperamentet.
Kanske spelar det in en del att jag från början höll på mycket med denna hund, eftersom jag tidigt bestämde mej för att behålla honom och på så sätt fick honom mer anhängig.

Fors Brunns Kaki Persimon e Nord UCH Amiyat
Argente u Hisilome´s Frida Kahlo.

Det finns säkert många saker som spelar in men jag tror att han helt enkelt har fått det bästa från pappa Zeb och mamma Frida.

Kaki är en sån hund som man kan ha med sej vart som helst - han lägger sej snällt och bidar sin tid eller hälsar på folk som finns i rummet. Hans mor är inte sån - hon kollar snabbt av rummen efter katter och andra rörliga föremål, kliver upp i soffor för att få den bästa platsen och blir sen fort otålig när ingenting händer omkring henne.
Hon skämde ut sej redan son unghund genom att under ett årsmöte vägra att vara instängd i sin nya bur som hon gjorde allt för att riva sönder.
Sen dess har hon sansat sej betydligt och finner sej idag i att både bli instängd i bur och i bilen. Men talar gör hon fortfarande vilket kan vara nog så irriterande ibland. Det är ju inte säkert att alla gillar hennes falsettröst.

Fors Brunns Kaki Persimon har en egen sida på min blogg.

När jag funderade på att köpa saluki blev jag avrådd av så gott som samtliga av mina uppfödarkollegor. "Du kommer att få hela huset uppätet", sa man bl a.
Jag tycker nog att de mesta av deras farhågor kom på skam. Men visst - hade jag aldrig haft hund tidigare, jobbat heltid, eller varit ointresserad av att motionera hundarna, hade det nog inte blivit så bra. För visst är salukin med sitt alldeles speciella sätt en ganska krävande hund som förutsätter engagemang och viss kunskap om rasens behov.
Andie
Detta fick jag erfara, inte minst när jag fick min senaste saluki, Shirin Roya Adiih, Andie.
Denna hund är helt olik mina andra: Fjärr och undflyende, känslig och på sin vakt, alltid beredd att fly sin väg om något inte passar, men också på nåt sätt förfinad men ändå ursprunglig.
Första vintern kunde hon stanna ute en timme i 10 graders kyla. Stod som en staty på utsiktsplatsen, ett bord i trädgården och spejade ut över nejden. Sedan kom hon in som om ingenting hade hänt, kröp ned på sin plats och somnade.
När vi var ute tog hon inte godis, det har tagit ända tills nu när hon är 18 månader innan hon gärna tar godis ur handen.
Hon drar sällan i kopplet men hoppar i luften när man går ut, precis som en fullblodshäst som krumbuktar på slakt grimskaft på väg ned till start.
När jag släpper henne på kapplöpningsbanan eller i ridhus är det full fart och man hoppas att hon ser väggen i ridhuset för annars skulle hon vara dödens. Men hon svänger alltid i tid och ingen av de andra hundarna kan följa med i hennes snäva svängar och höga fart.

Andie är e Multi Ch Shiraz California Dreamin' u
PLCH SELCCH Barakisch Qarib Ayaz. Se hennes sida
Bild Ingunn Sohlberg Ericsson

Jag kan inte sticka under stol med att denna hund har krävt mer av min tid och ett stort mått tålamod och uppfinningsrikedom för att fungera.

Samtidigt är hon en utmaning och jag gillar det. På samma sätt som när jag köpt alla mina hästar, som inte alltid har varit någon enkel match, så ville jag ha just Andie för att hon var min drömhund.

Oavsett om hon kräver mer av min tid, om hon äter på mina fåtöljer, måste matas med extra fin mat och markerar i sängar för att få ligga i fred för dom andra hundarna, så vill jag ha just henne.

Mopsarna

I över 20 år födde jag upp en annan kulturras - mops. Det är stor skillnad mellan dessa raser, jag ska skriva om dom en annan gång.

Helt klart var det en ras som var lättare att ha för gemene man, men inte heller dom passade alla.

Redan i slutet av 60-talet såg jag en saluki som en av fotograferna på tidningen där jag då jobbade, ägde och redan då fanns suget efter denna ras.

Men det dröjde alltså nästan nästan 40 år innan jag köpte en och nu är jag som 65-årig pensionär ägare till fyra underbara varelser.

Just nu, när jag skriver detta har det blivit vinter och snön har vält ned från himlen hela dagen. Ingen av mina hundar vill gå ut utan har lagt sej så nära min braskamin som möjligt i en stor hög. Bara Andie ligger en bit ifrån dom andra.

Många salukiägare har fler än en hund - det vore roligt att höra av fler hur de upplever olikheter och likheter hos sina hundar.

Kan man säja att olika linjer har utpräglat olika temperament eller är det mest mammorna, uppfödarna och sedermera husse och matte som präglar sina hundar.

Skriv gärna här i min blogg eller på E-post info@salukipug.se.

Logga också gärna in (till höger nästan längst ned) och anslut dej till den här webbplatsen. //ACK

På språng - Andie ser sej själv i ridhusets stora spegel.

Andie en "Hummerhjelmare" i hundformat

2011-11-30T03:40:00.000+01:00

"Andie" Shirin Roya Adiih. Bilden från i går när solen kom fram.

"En Hummerhjelmare" i hundformat! Så vill jag beskriva min svarta prinsessa "Andie", Shirin Roya Adiih.

Fast baron Sten Hummerhjelms hästar var sällan svarta utan oftast fuxfärgade med bred bläs och vita strumpor upp till knäna.

Dessa hästar gjorde Sverige berömt och Gaspari-sonen Piaff såldes till Tyskland och var med och myntade uttrycket "Schwedengang".

Eva Tenne - Andies duktiga handler.

Samma temperament

Men när jag jämför Andie med dessa hästar är det deras speciella temperament jag tänker på.

Dom var otroligt flyktbenägna och sensibla. Ett plötsligt upp dykande paraply eller en fotograf på fel ställe vid banan kunde skapa panik.

Dessemellan var det som att flyta omkring på lätta moln och piaff och passage var nästan som en egen gångart.

Då ska man veta att på den tiden - 50-tal och tidigt 60-tal - var de flesta av våra ridhästar framavlade för arméns bruk ofta både tunga och okänsliga.

Det sägs att det var hingsten Utter - icke önskvärd på Strömsholm på grund av sitt känsliga temperament - som satta avtryck i baron Hummerhjelms avel på Casimirsborg.

Bra första utställningsår för Shirin Roya Adiih, Andie, 17 månader.

Att cykla med Andie är ett vågspel, ungefär jämförbart med att försöka rida ut i naturen med en "Hummerhjelmare". Hon flyter fram vid sidan av cykeln med lagom tryck i kopplet och med en trav som knappt vidrör marken - det är en underbar känsla som dock snabbt kan förbytas i katastrof om jag inte är på min vakt.
För en tid sedan kom jag cyklande på vägen utanför den nybyggda Mariebergs-skolan. Skymningen höll på att falla och det var ganska tomt på gatorna. Andie var som vanligt pigg och jag lät henne springa på då hon plötsligt upptäckte en liten pojke i buskarna - som skjuten ur en kanon hoppade hon rakt mot cykeln för att i nästa sekund tvärnita och kasta sej bakom bakhjulet för att komma undan "faran".
Och vad hände - ju kopplet drog omkull cykeln och jag hamnade platt på marken.

Första hoppet för Andie.

Tack och lov föll jag och cykeln på den grässträng som går mellan cykelbanan och gatan och jag slog mej inte alls.
Men det måste ha sett livsfarligt ut för två herrar i bil stannade och undrade om jag behövde hjälp att bli skjutsad nånstans.
Andie stod med slakt koppel och tittade nyfiket när jag försökte lösgöra mej från min gamla tantcykel som lagt sej prydligt rakt över mej.
Visst obehag
Jag måste medge att jag kände ett visst obehag när jag klev upp på cykeln och åkte vidare - ungefär som när man blir avkastad av en häst och genast tvingar sej att sitta upp igen. Det är den första regeln jag fick lära sej på ridskolan när jag var barn - att för att inte bli rädd genast sitta upp igen om man skulle bli avkastad.
Numera håller jag blicken långt framför mej och Andie i strama tyglar på våra cykelturer.
När jag såg Andie första gången var det på bild på Facebook som Annika hade lagt ut. Några valpar i kullen var fortfarande osålda vilket förvånade mej när jag såg den guldkantade härstamningen.
Pappa multichampion Shiraz California Dreamin' är en av de mest meriterade hundarna någonsin och mamma PL CH o SE LCCH Barakisch Qarib Ayaz, är en mycket meriterad LC-tik.Hon bröt ena frambenet under ett prov något år tidigare, men räddades och fick kliva in i avelsboxen.
Jag hade inte alls tänkt köpa hund, men när jag såg bilden på Andie drabbades jag av habegär.
- Den valpen vill jag ha, tänkte jag, men slog genast bort tanken - jag hade ju redan tre hundar och dessutom skulle Annika enligt texten behålla denna tikvalp själv.
Men jag kunde inte släppa tanken och efter en tid fick jag höra att jag kanske skulle kunna få köpa henne. Fyra månader gammal kom hon hem till min flock.
Tack Annika för att jag fick hem denna mycket vackra, kära och speciella hund.
Nu laddar vi för Stockholm
- vi ses alla salukivänner!

 //ACK

Shirin Roya Adiih, Andie, ca 3 månader. Bild Annika Andersson.

Andie ca 3 månader.

Fotnot:

Andie, Shirin Roya Adiih, är uppfödd av Annika Andersson Genarp och e Multichampion Shiraz California Dreamin,

som iår kan bli historisk genom att för andra gången bli, Bästa utställningshund alla raser på SKKs vinnarlista.

Vi på Fors Brunn's håller tummarna!

Toppstammade hästar på Fors Brunn - ett besök hos dottern

2011-11-26T04:18:00.183+01:00

Bellis e Belissimo M - intressant påläggskalv på Fors Brunn.

Besökte nyligen dottern, Cecilia Zetterlund på Fors Brunns Hästskola i Frövi. Hon och maken Johan har byggt upp en ridanläggning där och just nu finns tre fina påläggskalvar - en femåring efter Twilight - Briar, en treåring efter tyska topphingsten Belissimo M och senaste nyförvärvet Classica efter Connaisseur.
Vid sidan av elevverksamheten satsar "Sissi" på utbildning av egna och andras hästar.
Tyvärr är det väldigt svårt att fotografera i ridhuset eftersom det är alldeles för mörkt och jag är ingen proffsfotograf. Har också en ful ovana att just på ridbilderna luta kameran så det ser ut som hästen gick i nedförsbacke.
En del bilder är tagna nyligen och en del är från i somras.

Det är nu drygt ett år sedan jag sålde min sista ridhäst och ibland blir jag sugen på en ny lovande fölunge, som Sissis nya Classica. Både hon och Bellis kommer

Axinne e Twilight - Briar

från Marianne och Sven Brofors i Stenungssund. Mamman är Dione som är näst intill helsyster med Briar.

Classica f 2011 e Connaisseur

Även Dione följde med fölungen till Fors Brunn och hon kommer efter avvänjningen vid jul att flytta till en av Sissis elever Sofia Kiuri i Kopparberg. Dione som är uppfödd av Briars uppfödare Hans Yngve Göransson, har fått många fina föl under åren. Förhoppningsvis kan hon skänka Sofia en påläggskalv i framtiden.
Stora framsteg
Det är roligt att se Axinne riden nu. Den senaste tiden har hon verkligen gått från klarhet till klarhet.
Jag var med Sissi och tittade på hästen hos uppfödaren Madeleine Sandel-Bark i Johannishus när hon var tre. Vi blev båda så förtjusta att Sissi bestämde sej direkt.
Sen har det varit en ganska tuff resa för Sissi och dessutom har Axinne växt och är nu 1,75 vilket säkert hästen har känt av.
Nu verkar det dock som det mesta fallit på plats. Ska bli väldigt intressant att följa henne och dottern i framtiden.
Mycket power
Bellis har jag bara fått se på lina ännu så länge men där rör hon ser med fantastisk fin takt och mycket power.
Sissi köpte Bellis som fölunge sedan hon sett en bild i Ridsport.
Det visade sej att uppfödarna var Marianne och Sven Brofors i Stenungsund, som jag för många år träffade i samband med en dressyrkurs för Jan Schöneman. Kan säga att det blev kärlek vid första ögonkastet.
Det är också väldigt lätt att älska avkommorna e Dione för tydligen har hon nedärvt sitt fantastiska temperament.
Nu har Marianne och Sven bestämt sej för, att med ålderns rätt avveckla avelsverksamheten och Sissi fick då möjlighet att köpa
årets föl.
Så nu finns alltså även ett sto e Connaisseur på Fors Brunn.
Connaisseur är e Con Amore - Donnerhall. Han verkade på Flyinge 2010 och är nu tillbaka i Flyinges hingstprogram efter avslutat 50-dagarsprov i Holland där han fick mycket höga poäng och därmed godkänd både i Holland och AB-premierad i Sverige till 2016. /ACK

En bild från i somras på Sissi och Axinne.

Axinne, oktober 2011

Classica ca 5 månader.

Fors Brunn´s Kaki Persimon - min prins!

2011-11-25T14:37:00.000+01:00

Fors Brunn's Kaki Persimon har tagit 1 cert och många ck.

Igår blev det en cykeltur med Kaki i ruskväder - idag en underbar promenad i solsken. Man kan verkligen inte tro att det är den 24 november.
Slog mej att den 1 november var det fyra år sedan Kaki föddes - fyra år sedan jag höll den lilla krabaten i mina händer - och direkt bestämde mej att honom kunde jag inte sälja.
Helt fel att behålla en hane när man redan har två tikar - det borde ju jag ha förstått som haft blandat hanar och tikar tidigare och vet hur mycket passande det är när tikarna löper.
Just nu har tikarna löpt i omgångar nästan två månader - Andie löpte för första gången och drog igång Frida för tidigt som fick en lång och utdragen löpning.
Just idag är hon i höglöp och inbjuder till parning helt skamlöst.
Jag kan lova att Kaki skulle para henne på mindre än en minut om han fick. Var inte riktigt beredd i morse och insåg då att just idag är det den rätta dagen.
Därför kändes det skönt att ta bara Kaki och gå en promenad i skogen och samtidigt samla in lite vacker grön mossa till julgrupperna.
Synd att jag inte tog med kameran så jag hade kunnat ta en bild på solstrålarna som kom fram genom grenverket, men glömde den faktiskt i min iver att plocka med mej plastpåsar att samla mossan i.
Skönt också att inte ha så mycket i händerna.
Förra året fick jag köpa mossan för snön kom så fort att jag inte hann med. Nu är ju hela skogen grön-brun, inte så ful som man skulle kunna tro och de olika mossorterna på stenar och stubbar är fantastiskt vackra.
Har alltid lite ångest när jag plockar mossa eftersom det känns som om man förstör på något sätt och lämnar efter sej ett sår i naturen.
Därför försöker jag ta mossan på gamla stubbar och stenar och inte direkt på marken.
Har hört att vitmossan tar enormt många år på sej att växa och därför undviker jag den. Den är så fantastisk vacker där den växer och jag tycker dessutom att den gröna är minst lika vacker ihop med hyacinter och andra blommor.

Kaki bara några dagar gammal 2 nov 2007

Varför väljer man en viss hund?

Tror inte att alla människor väljer av samma skäl - det beror nog på vem man är och vilket syfte man har.

Jag tror att jag i alla tider har valt ut den valp jag ska ha kvar under den första veckan i livet.

Brukar kolla av en ytterligare gång när dom fått ögon men väntar sällan tills dom kommit upp på benen.

Visst händer det att jag byter valp senare på grund av olika anledningar men dom bästa valparna har jag valt ut ganska tidigt i deras liv.

Ibland när det dyker upp något icke önskvärt, som överbett, sena testiklar för stort navelbråck eller inguinalbråck hos tikarna, har det hänt att jag helt enkelt bestämt mej för att inte behålla nån valp alls eftersom ingen av dom andra är lika bra som den jag först valde.

Lite knepigare

Men nu talar jag om en helt annan ras än när jag höll den nyfödda Kaki i mina händer. Tror att det tar lång tid att lära sej hur en riktigt bra salukivalp ska se ut.

Tror nog att det var lite nybörjarbetéende som kom till när jag bestämde mej för Kaki: Rätt färg, stor och kraftig och livskraftig.

Den första valpen som kom var också en hane men jag kände en slapphet i mina händer när han kom ut och denna valp dog också efter en vecka trots intensivvård och sondmatning.

Tredje valpen var en liten fawnfärgad tik, pigg som en vessla som genast ålade sej fram till Fridas spenar och började äta.

Sist kom en svart vacker hanvalp med kraftig benstomme och mycket livskraftig. Den valpen försökte alla övertala mej att behålla för dom tyckte att han var bäst, men jag stod fast vid min cremefärgade valp med bläs.

Kaki, 17 månader, Enköping 2009.

Kaki är den mest behagliga hund man kan tänka sej. Lugn, förig och känslig. Inte ens nu när tikarna löpt har han varit speciellt stökig.

Hisilome´s Frida Kahlo, som är mamma är också hon en mycket enkel hund att ha - om än betydligt mer tuff och egensinnig.

Pappan Amiyat Argente, Zeb, som kommer ur samma kull som Amiyat Anakin, Diesel, är en helt underbar hund som jag föll för första gången jag såg honom.

Jag är verkligen tacksam mot Karin Ohlsson, som äger honom, och Eva Andersson, för att jag fick låna honom.

På köpet fick jag också två vänner som jag har haft stort utbyte av.

Eva har också varit den som mest visat Kaki vilket har resulterat i ett vinthundscert och många ck och placeringar.

Givetvis hoppas jag på att han även ska få sina två återstående cert och bli champion.

Min dröm är att han så småningom ska få en kull valpar, antingen hos mej eller hos någon annan uppfödare.

Kaki och Eva i Eskilstuna 2011.

För att få framgång på utställning idag anser jag att du måste ställa ut en hel del. Det går inte som förr att välja ut ett antal passande platser för din hund och räkna med att ganska snabbt få dina tre cert om hunden är av ck-kvalité.
Idag är det ett ganska litet gäng hundar som med sina ägare och handlers åker från utställning till utställning och tar hem det mesta.
För att lyckas måste du på nåt sätt komma in i det gänget och ha en hund som verkligen är på tånaglarna och vill visa sej.
Utställningarna blir allt mer inriktade på show och grupptävlingar, listplacering och kändisskap.

Kaki och Gunilla Holmgren 2009

För att klara detta behövs både en bra hund, men också tid och pengar.

När jag går i solen med skogen omkring mej och Kaki springande på slakt långt koppel så tänker jag på, hur långt detta är från utställningarnas ofta trånga och stökiga lokaler, stress, tidiga körtider för att hinna fram i tid, besvikelser, men också fest och glamour vid sluttävlan för dom som lyckas.

Och visst är utställningarna en sporre att hålla hundarna i trim och visa upp sitt material och jag skulle inte vilja vara utan den biten.

Jag har alltid beundrar hundfolket (läs utställningsfolket) som helg efter helg packar bilen och drar mot nya utställningsmål. Kanske är det nödvändigt för att lyckas på dagens utställningar, speciellt om du har en så extrem utställningsras, som salukin allt mer blivit.

Om två veckor är det "Stora Stockholm" - årets höjdpunkt med enligt uppgift över 8 000 hundar anmälda från Sverige och många länder.

Fors Brunn's Kaki Persimon och min nya "stjärna" Harley-dottern Shirin Roya Adiih ska dit och strida om certen.

Då är det inte löst koppel i skogen som gäller längre utan blodigt allvar i ringen med full fokus för handlern på hund och domare. Vi får se om någon av dom lyckas.

Det börjar redan mörkna - inte långa dagar just nu. Hemma väntar tre hundar som också vill ha en promenad innan kvällen samt en löptik som Kaki just nu älskar, men inte får. /ACK

Ett fång rosa tulpaner till advent - underbart!

2011-11-22T02:37:00.356+01:00

Varför är det alltid så mycket roligare att få något man inte har förväntat sej - som nyligen när jag i höstrusket fick en fläkt av kommande vår i form av den mest underbara bukett av rosa tulpaner.

Dom flesta köper, så här veckorna före advent hyacinter, julstjärnor eller möjligen rosor.

- Jag kunde ha köpt rosor istället, sa dottern när hon kom på besök, men jag trodde att du skulle uppskatta dom här.

En fläkt av vår.

Hon har lärt sej att hennes mamma är lite udda vid det här laget. Att jag gillar det som inte alla andra har.

Ute - inne
Nu när nästan allt har frusit bort utomhus är det dags att pyssla om växterna inomhus. Under hela sommaren blir dom nästan bortglömde och en hel del måste bytas ut när hösten kommer.
Brukar försöka rädda så mycket som möjligt från trädgården bl a dom flesta pelargonerna och en del kryddväxter och sätta in dom..
I år hade jag en stor vacker Basilika som jag köpte på sensommaren på rean slingrig och ful. Men jag satte om den i en stor kruka och strax innan frostnätterna tog jag in den och ställde den på träbordet i köket. Den har fröat av sej och hela bordet är fullt med små frön som jag har planer på att rädda nästa städdag.

När solen sken in på den gracila plantan såg man att massor av små skott hade slingrat sej upp mot det svaga ljuset utanför. Kunde inte låta bli att föreviga den på bild eftersom den var så vacker.

En underbar bukett rosa
tulpaner i höstmörkret.

Guldgul o vacker - en orkidé
som blommat sen i somras.

Orkidéer är underbara blommor. Brukar köpa några på höstkanten men kan inte säga att jag har nån vidare hand med dom.

Jag är alltid imponerad av vänner som lyckas få sina orkidéer att blomma i evigheter för att sen ställa undan dom ett tag och få dom att blomma igen.

I år har jag köpt två stycken och båda tycks arta sej till riktiga praktexemplar också hos mej. Den guldgula är en favorit men också på den rosa traditionella har alla knopparna slagit ut.

Igår köpte jag en hyacint för19:90. Alldeles för dyrt tycker jag för en enda lök men jag kunde inte motstå den. Jag har dessutom en perfekt kruka som jag fått från Karin i Göteborg och som verkligen passar till en enda lök med mossa omkring. Ställde den tillsammans med den smala glasvasen med kärleksört på mitt magnifika träbord som min före detta man gjort av hembjörkens nedfallna stam.

En Basilika-planta som räddats in från trädgården.

Härlig höst

På höstarna vill man gärna göra om lite i huset men än så länge har jag inte fått nån inspiration till detta.
Det milda vädret har gjort att det känts viktigare att vara ute med mina fyra salukisar som hela tiden pockar på motion.
Marken är ju fortfarande utan snö - tänk förra året var det massor vid den här tiden - och jag har cyklat med minst två av hundarna varannan dag.
Dubbdäck?
Är i valet och kvalet om jag ska skaffa dubbdäck till min tantcykel och fortsätta åka så länge som möjligt eller om jag ska ställa in cykeln när det börjar frysa på gatorna.
Har fått tips om trehjuliga cyklar som man kan dubba upp och köra även i dåligt väglag utan att riskera att åka omkull.
Frågan är bara hur tungtrampade en sådan är och om man kan få upp farten så mycket att hundarna kan springa i friskt trav bredvid. Jag skulle gärna vilja provköra en trehjuling med två hjul, helst bak och se hur det fungerade med hundarna .
Om någon vet var det finns en trehjuling med två hjul bak i närheten i Örebro - antingen till salu eller som man kan provköra så hör av er till mej på mail, info@salukipug.se
Håller tummarna för att snön väntar lite till så jag hinner bestämma mej.
Hundarna har nog redan bestämt att vi ska fortsätta cykla!
/ACK

Blanca på väg att bli vuxen

2011-11-19T06:00:00.004+01:00

Casablanca dar al Baida ox 3 år i arbetsform.

Ryttare Ninna Wahlström .

Pratade med Anette häromdagen som berättade att Blanca nu ska få sin vintervila. Hon har gått så bra i ridhuset och började bli lite trött.
Hon har ridits nästan hela sommaren - mest på tur i skogen men, nu arbetats lite mer för att hitta formen.
Anette har fått hjälp av duktiga Ninna Wahlström i Tibro att utbilda Blanca.

Går och funderar på hur fort tiden går.
Tycker inte det är länge sen jag köpte Blancas vackra mamma MAF Celinda ox som då var dräktig med Perignon al Amar ox. Men när jag tänker efter är det fyra år sedan hon klev av lastbilen vid Francis stall i Råhby efter att ha åkt nära två dygn från Ronneby.
På våren fölade hon efter en månklar natt precis när jag hade lämnat stallet på morgonkvisten.

Bara en dag gammal och ännu odöpt. Bild AC Karlsson

När Francis kom till stallet hade Celinda slickat henne torr och hon stod upp och diade.

Nu är det kul att se hur hon växt upp till en vacker ridhäst hos nya ägaren Anette Smedberg i Tibro.

Anette och Blanca när hon kom hem.

Celinda och Blanca på betet i perfekt harmoni. Bild Sofia Kiuru.

Anette blev förälskad i fölungen

Anette köpte henne redan som föl efter att ha blivit förälskad vid ett besök hos mej.

Blanca var en mycket vacker fölunge och jag tyckte att allt var näst intill perfekt.

Hon var, som en sån där valp som avviker i kullen och som man direkt ser att den här har möjligheter att bli något alldeles extra.

Nu får hon många lovord som ridhäst och hon kommer att bli en ganska stor arab, kanske 1,55 vilket är ganska stort för rasen.

Det finns araber som är 1,60 och mer därtill men ofta blir dom inte så bra typ och har sällan framgång på utställning.

Anette har i dagsläget valt att inte ställa ut Blanca men det finns vuxenklasser också och som uppfödare skulle det förstås vara intressant att få henne bedömd i framtiden.

Ska bli intressant att se henne riden framåt våren då hon fyller fyra.

Önskar Anette och Blanca fortsatt lycka till.

//ACK

Sommarens sista fjäril - nu är allt borta

2011-11-17T14:54:00.000+01:00

Sommarens sista fjäril - så vacker men lite slö i den svala höstluften.

Min gamla tantcykel står redo.

Lite bilder från en underbar sommar
Gick en röjartur i min höstfula trägård idag och tänkte på att allt det vackra från sommaren nu är försvunnet och dött.
Sophämtning imorgon av komposterbart avfall och då brukar jag passa på att slänga lite bortklippta grenar och döda blommor som helt fallit ihop efter frosten.
Har lärt mej att även döda stänglar på t ex Höstastrar och Lavendel kan stå kvar. Dom blir vackra igen när frosten sätter sej på grenarna och tjänar dessutom som skydd för själva plantan.
Fulast är Daggkåpan som var så underbar i somras med sina vattendroppar på de grågröna lite luddiga bladen.
Prydnadsapeln frukter hänger ännu kvar, mörkröda innan fåglarna plockat dom.

Soffan har blivit allt vackrare med åren.

Varje höst kännar jag mej lite dyster över att allt det jag pysslat med
och pysslat om under sommaren bara faller ihop och dör, men när vinterns snö börjar smälta bort på våren kommer längtan efter att jobba med jorden tillbaka.
Jag köper dom första dyra penseerna som inte alls vill växa och ofta får ersättas med nya när värmen kommer.
Påskliljorna klarar sej lite bättre och kan t om sättas ut redan när snön är kvar. Sedan blir det Tagetes och Lavendel.
Jag försöker i möjligaste mån köpa perenner som kommer tillbaka år efter år. Brukar ha en del av dom i krukor första året och sedan sätta ut dom innan vintern kommer.
Jag har t om fått en del att överleva i krukor om dom är stora och man ställer dom i skydd av huset eller i pergolan så att vattnet inte kommer åt själva plantan.
Min mor gillade inte Tagetes, trots att hon gillade nästan alla andra blommor - men jag har mycket Tagetes av alla sorter, men helst inte dom allra största. Jag tycker att dessa blommor har så många fördelar: billiga, torktåliga och långlivade. Det att hänt att jag haft samma Tagetes kvar från första juni till sena hösten.
Fina Pelargoner
En annan blomma som jag uppskattar allt mer som uteväxt är alla sorter av Pelargoner. Vanliga hederligare röda, vita och skära, hängpelargoner, Mårbacka och en sort med för mej okänt namn med stora röda lite spretiga blommor. Dom sistnämnda blommar fortfarande innomhus nu efter att häromdagen ha plockats in från bordet i pergolan. Om någon vet vad den och en massa för mej okända blomnamn som finns på bilderna heter så berätta gärna det i ett inlägg.

Frida luktar på den praktfulla pelargonen,
10 nov

Det är så dumt att man inte skriver upp namnen på allt som finns i rabatterna. Brukar försöka stoppa ned stickan med blomnamnet när jag planterar men efter ett tag försvinner den samtidigt med ogräset.

Tagetes och lyckoklöver.

Dessa underbara daggkåpor som
blir skålar till regndropparna.

Jag har delat upp min trädgård i två delar. En för hundarna och en för mina blommor. Dom senaste sju åren har jag haft salukivalp eller ughund hela tiden - fyra olika, och dom är inte riktigt blomvänliga. Trots diverse arragemang av galler nät och bambukäppar händer det att någon blomma, träd eller buske äts upp eller grävs upp på deras sida. Därför omgärdas deras del med ett högt trästaket, ca 1,80 m för att hundarna ska bli kvar i sin del och inte försvinna ut på bygden. Salukisar kan både hoppa högt och springa fort och kommer dom lösa blir dom lätt överkörda.
Nu börjar den yngsta snart komma upp i mogen ålder, så kanske behöver jag inte lägga mer sten runt rabatter och i marken. Har nog kört dit ett tiotal ton naturgårdsgrus för att få en torr och fin yta för dom att springa på.

Jag har glömt bort vad dom här underbara blommorna med orange kronblad och bruna huvuden
heter - men vackra är dom.

Min gräsmatta är ett kapitel för sej - ska berätta i en annan blogg vilka odjur som lever i den och som verkar näst intill omöjliga att utrota.

Min egentillverkade fontän av hitsläpade
gatstenar.

Floxen var med ända till frost

Alla mina rabatter är kantade med gatsten som jag köpt billigt av en vän som också hjälpt till att köra hem alla på sin traktorkärra - det är minst två eller tre lass. Inte helt enkla att hantera då dom flesta är kantsten och av olika storlek. Det var ett ganska stort pusslande innan stenarna kunde läggas i en krans med markduk under och innan jag kunde fylla cirklarna med jord.
Även fontänen är till stor del gjord av dessa stenar och lite kullerstenar som hämtats från grustaget här i trakten.
Tillslut vill jag nämna traktorkärran som min vän Sven Axel Blomberg kört hit sten och grus på - det är samma vagn som jag i slutet av 50-talet åkte på när jag och grabbarna följde med hölassen in från åkern.
På den tiden var det en ung "Svacke" som körde. Nu har åren gått - det är 55 år sedan.
TACK SVACKE! /ACK

Sture första hane bli internationell LC-champion

2011-11-17T03:00:00.001+01:00

Sture med sin ägare Annika Bäckström

Detta är historien om Sture, (Hisilome´s Fezzan) en av våra få internationella LC-champion. Bara fyra tikar har tidigare erövrat titeln och så Sture som ensam hane.
För mej är det extra kul att just Sture blev först att erövra titeln med LC-meriter, eftersom jag äger hans syster Frida Kahlo och hennes avkomma Fors Brunn's Kaki Persimon.
Artikeln låg färdigredigerad och klar för publicering som julläsning i Salukibladet, när Viggos (välmeriterade Al-Shên Naar el Shaitaan) ägare också aspirerade på att vara första hane med titeln, dock på kappmeriter.
Samtidigt dök den svenska avundsjukan upp och en stor dos prestige och artikeln lyftes bort.
Som journalist tycker jag att nyheter ska publiceras när dom fortfarande är nyheter. Därför publicerar jag nu artikeln på min blogg, istället för att vänta till våren när nästa Saluki-blad kommer ut.
Grattis Annika,(ägare) och MaryAnn,(uppfödare) till championatet.
Artikeln i sin helhet kommer i nästa inlägg direkt efter detta. /ACK

"Sture ska alltid vara först på trasan!"

2011-11-17T03:00:00.000+01:00

Sture älskar verkligen att springa, säger Annika Bäckström. Han ger sej aldrig. Här i startögonblicket med matte.

Int LC-champion Hisilome´s Fezzan.

Sture första hanen
ta två cacil på LC
och bli internationell
Sture skulle kunna offra livet för trasan - vad som än händer ska han vara först!
Så berättar ägaren Annika Bäckström om vår första internationella lurecoursing-championhane med LC-meriter i Sverige, Hisilome´s Fezzan.

Det var på LC-provet i Kode i september som Sture tog sitt andra CACIL och därmed erövrade den åtråvärda internationella championtiteln.
Tidigare var han svensk och norsk Lure coursing-champion.
Sina båda utställningscert har Sture tagit på Vinthundsspecialen i Mariefred, där han blev BH-2 och i Vålerbanen i Norge.
I gott sällskap
Tidigare är det bara fyra tikar som erövrat titeln, nämligen Ritzas Natascha, Shamali Fasqiya Sadaga, Arriyad Qhantara och Dabkas Heaven - så Sture är i gott sällskap.
Precis när detta skrevs kom till redaktionens kännedom att ytterligare en hane, välmeriterade Al-Shên Naar el Shaitaan har blivit Int LC-champion genom att ta två CACIL i kapp. Alltså samma titel men inte på samma meriter.
Mix av finskt och svenskt
Sture är en mix av finskt och svenskt salukiblod. Pappan heter C.I.B. FI SE LV CH Aziz Qadim, som kommer ur en kull med flera bra LC- och utställningshundar. Nämnas kan FI CH, FI SE LC CH, SMM-03, CVM-03 AZIZ Qodrat, C.I.B. FI EE CH, C.I.T. FI SE NO LC CH, FI RCH, PM-03 DV-03 SMM-04 CVM-05 SM05 VMM-07 PM-08 VMM-08 Aziz Qaside och FI CH,FI LC CH, JW-01 DVM-03 Aziz Qalil, som alla tre är Lure coursing-champion.
Hans mamma SE UCH Hisilome´s Celicia har aldrig tävlat LC, men tre av hennes kullsyskon har tävlat med godkända lopp.
Sture har flera kullsyskon som visat framfötterna på LC-banan.
SE UCH Hisilome´s Fonzie har gjort många bra lopp, vilket resulterat i 1 LC-cert, Hisilomes Faraday har också 1 LC-cert och Hisilome´s Fariba och Hisilome´s Frida Kahlo har tävlat med väl godkända resultat.
Livet leker
Sture är en hund som tycker att livet leker. Som valp provåt han böcker och ifrågasatte det mesta innan han blev övertalad att allt var okey. Han var på och i full aktivitet tills han var så slut att han somnade.
Idag är han positiv till det mesta. Han leker gärna med valpar och spårar upp ungar i skogen. När han nyligen var på blodspårskurs gillade han det och i somras blev han godkänd eftersökshund.
MH-testad
Tillsammans med sina syskon blev han för några år sedan MH-testad.
Hans bästa utställningsresultat är 2 BH med cert på "Skokloster Summer Show".
Annika berättar att Sture alltid är gudomligt snäll ochså efter en lång och jobbig dag på t ex utställning.
- Jag tycker han är påhittig och intelligent och han gör det mesta för godis, säger hon. Som att skälla på befallning och ta höger och vänster tass på kommando. När han förstår att vi ska åka iväg nånstans blir han alltid på G.
Sista tävlingsåret
I februari fyller Sture åtta år och gör alltså sin sista tävlingssäson nästa år.
Vad tycker du om det Annika?
Det är synd att han inte får springa mer LC, för Sture älskar verkligen att springa efter trasan och skulle nog vilja göra det tills han dör.
2010 blev Sture pappa till en kull på kennel Hisilome´s. Förhppningsvis kommer några av dom att visa framfötterna på LC-banan.

Text: ACK Bilder: Annikas arkiv

Så började det - ett av mina första uppdrag som journalist

2011-11-16T00:21:00.009+01:00

Jag som mycket ung reporter, 21 år.

Det här är mitt första blogginlägg - tyckte att det passade att lägga in denna bild som togs för 44 år sedan på en mycket ung reporter.
Detta var ett av mina första uppdrag på Örebro-Kuriren, ett reportage från ett ridläger i Ånnaboda. Fotografen vid tillfället, Roger Lundberg,
skickade denna bild till mej nyligen. Han hade hittat den när han sorterade gamla foton.
Om någon känner igen hästen - hör gärna av er. Jag tror den ägdes av ryttmästare Rauol Silkerodt, som drev ridskolan i Örebro vid den tiden.